Nordiskt övermått

Elin Wrethov om den nordiska teatersatsningen "Bastard" som nu nått Malmö.

Nordens största scenkonsthändelse. Nordens största teatertält. Det är mycket som är uppskruvat i marknadsföringen av Bastard. Det svensk-dansk-isländska familjedramat har efter världspremiären i Reykjavik nu landat på Mölleplatsen i Malmö.

Och visst är det en storslagen scenografi som möter en när man kliver in genom tältöppningen. Växtligheten slingrar sig ut från scenen över publikläktarna och försvinner uppåt i dimman. Det är svårt att se var tältduken tar vid. Luften är fuktig och varm som i ett växthus och tankarna går både till sagoskogen i Shakespeares "En midsommarnattsdröm" och till vulkanön som är hem för de isländska sagorna. Mitt på scengolvet finns en vattengrop, ett svart hål som spelet kretsar runt. Ovanför scenen sitter ett glasgaller där en annan nivå av pjäsen utspelar sig och som skådespelarna då och då hänger och hoppar ner från.

"Bastard" är en betydligt mer fysisk föreställning är man är van att se på Malmö Stadsteater. Så är regissören också Gísli Örn Gardarsson som låg bakom hyllade och akrobatiska "Förvandlingen" på teatern förra året.

Till den här grönskande, jäsande platsen har familjefadern och despoten Magnus bjudit sina tre söner och sin dotter, med respektive. Sönerna hörsammar inbjudan i tron att fadern är döende. I själva verket ska han gifta sig, dessutom med den äldste sonens ungdomskärlek.

"Bastard" är ett klassiskt svart familjedrama av brutalaste sort. Språket är grovt. Människorna är krymplingar, själsligen eller kroppsligen. Barnen har hanterat sin kärlekslösa uppväxt på olika sätt. Johann (Fredrik Gunnarson) har blivit en grubblare, skojfrisk utåt men osäker inuti, Mikael (Ólafur Darri Ólafsson) har sökt sig till nationalismen, förvandlats till en tatuerad wannabe-viking, yngste Alex (Vikingur Kristjansson) har valt prästyrket, lever i celibat och predikar förlåtelse.

Tyvärr känns psykologiserandet för konstruerat. Personerna blir nästan karikatyrer. Den ende karaktär som egentligen utvecklas är Johann. På glastaket ovanför scenen rör sig hans inre jag, gestaltat av dansaren Jóhannes Níels Sigurdsson. Det är en poetisk dimension som gärna fått utvecklas vidare.

I det här mastodontprojektet finns en vilja att leverera så mycket; tragik, komik, saga, realism, akrobatik, till och med fars, att resultatet varken blir riktigt hackat eller malet. Stundtals bränner det ändå till, som när Mikael och hans ungdomskärlek Gilda (Pia Örjasdotter) drabbar samman i en rå men smärtsam scen. De skriker och slåss. Hela tiden hörs Lars Danielssons och Caecilie Norbys musik i bakgrunden som en dov, sorgsen undertext.

Skådespelarna kommer från de tre involverade länderna och agerar på sina respektive språk. Det är egentligen mer fascinerande som grepp, för att det faktiskt går och för att det är så sällan man hör isländska, än för att det tillför pjäsen något. Dialogen stödtextas på tv-monitorer, eller i en app man kan ladda ner till sin telefon. Det är en bra lösning men tyvärr gör det att man tvingas vända blicken från scenen väl ofta och tappar ytterligare lite i engagemang.

Trots den grandiosa satsningen, den brutala historien, den fantasifulla scenografin som samspelar så väl med den vackra musiken, griper pjäsen aldrig riktigt tag. Det är häftigt och annorlunda, men som så ofta när man bänkar sig med höga förväntningar, får man dem inte riktigt uppfyllda.

Elin Wrethov
elin.wrethov@hd.se 0418-49 65 27