Precis som vi vill ha det

Ann Lingebrandt har sett den sprudlande uppsättningen av "As you like it" på Kronborgs Hamletscen.

Om en tragedi ska sluta med att alla dör, som i Hamlet, bör en komedi förstås lösas upp i extatisk bröllopsyra. I As you like it har Shakespeare tagit i ordentligt och klämmer till med inte mindre än fyra brudpar i den uppsluppna slutscenen. Ett happy end i kubik – det är ju så ni vill ha det, blinkar författaren spotskt till publiken redan i titeln.

"Be merry!" ljuder omkvädet uppmanande från scenen när Shakespeare's Globe stormar in på Kronborgs innergård med instrument i hand och spridd 1800-talsrekvisita à la resande teatersällskap omkring sig. Det är alltså roande kärleksförvecklingar i en förtrollande skog som gäller för årets Shakespeare at Hamlet´s castle – den som vill höra to be-monologen på Hamletscenen får göra det tyst: Hamlet visas längre fram som elektroniskt tonsatt stumfilm.

"As you like it" är pastoralen där en landsförvisad hertig hittar böcker i bäcken och kunskap i klipporna, narren Touchstone avslöjar de klokas narraktigheter och den melankoliske Jaques – här som halvt hysterisk kvinnlig konstnärsbohem – bittert räknar upp människans sju åldrar. Som så ofta hos Shakespeare är världen en scen med rollspelet i fokus och kärleken – den är mest en galenskap. Hertigdottern Rosalind tar på sig mansbyxor när också hon fördrivs från det korrupta hovet och förvillar med sin kavata utstyrsel ordentligt den kärlekskranke Orlando, lika olyckligt landsflyktig han. I den vilda naturen förvandlas som genom ett trollslag ont till gott och från den mörka inledningen rusar de ordtvistande kvickheterna fram mot den lättsinniga finalen.

Historiskt har pjäsen ofta spelats som en klassisk herdeidyll, men sätter man på sig modernare glasögon kan man se den som ett queerdrama, en historia om exil eller ett stycke natursvärmisk civilisationskritik, tvåhundra år före Rousseau. Eller helt enkelt bara som en romantisk komedi i den spirituella skolan. Det senare är just vad Shakespeare's Globe gör, och då med större tonvikt på komiken än romantiken. Uppsättningen är rustik snarare än idyllisk, burlesk hellre än sofistikerad – det är mer skratt än djup och den braskande underhållningen, där musikinslagen ramar in och livar upp mellan scenerna, går före tänkbara samhällskritiska vinklar.

Premiärkvällen sträcker sig Kronborgs tinnar och torn behagligt mot solen, men det hela är på väg att sluta illa snöpligt fort när ett trappsteg ger vika i första scenen och en skådespelare faller hårt mot stengården. Det är inget slapstickinslag. Men the show goes on – efter en säkerhetsgenomgång, ett paket is till den blåslagne skådisen och tjugo minuters försening.

Scenografin består huvudsakligen av en stor container i ruffigt trä med rangliga stegar lutade mot sig: den målade skogen öppnar sig med ett enkelt uppvik och betonar det verklighetsfrämmande i den ljuva frihet hovfolket funnit bland träden. Det är inte fler än åtta skådespelare som ska gestalta ett betydligt större persongalleri och truppen skiftar med rask elegans dräkter, ibland mitt framför oss, sinnrikt utnyttjande begränsningarna. Det blir en poäng att den onde och den gode hertigen är två sidor av samma man, bara i olika miljöer: makten blir mild när den tar sig skogssemester i tyrolerhatt. Till publikens jubel drar samme skäggprydde herre också på sig klänning – buskis när den är som bäst.

Sammantaget är den engelsktalande ensemblen högklassig, med Will Mannerings infernaliskt karismatiske narr som spefull krona på verket. Will Featherstone som Orlando är en hjälte helt i romkom-smak, charmigt tafatt och skolgosseaktigt kärleksvimsig – men ganska blek på blankvers. Desto starkare lyser Deirdre Mullins vasstungade Rosalind i sin androgyna mansförklädnad, bortsett från fläckar av överspel för den skojfriska effektens skull. Trogna väninnan Celia är egentligen en rätt mesig roll, men Beth Park gör mycket av den och komplicerar relationen genom att med några enkla miner förvandla sig till Rosalinds konkurrent snarare än medhjälpare.

Vi får det nästan precis som vi vill ha det i denna sprudlande föreställning, som i sin lättsamma lek med teatern som marknadsgyckel ger en fläkt av the Globe's 1600-tal under Helsingørs bara himmel.

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com