Tosca i fickan

Åsa Mälhammar hör "Tosca" på turne lyfta skånska tak.

Det är en muskulös liten Tosca-uppsättning som Malmö Opera sänder på turné i höst. Den australiensiske regissören Adam Spreadbury-Maher tar med sig konceptet pocketopera från sitt eget kompani i London, men gör egentligen inget annat än vad många av våra sommaroperasällskap gör när de skalar ner en operaklassiker och ger sig ut på turné. Skillnaden ligger förstås i graden av professionalitet och tillgängliga resurser.

Rollen som den revolutionärt lagde målaren Cavaradossi sjungs av Malmöoperans stabilt stigande tenorstjärna, Joachim Bäckström, som är intressant att iaktta i det mindre formatet efter glansroller som Don José och Steva på stora scenen. Här är han en lockig, ynglingalik och fit Cavaradossi som har rollen i sin hand. Han levererar, fullt kapabel att få taket i Rönneskolans (jag såg föreställningen på besök i Ängelholm) aula att lyfta. Textningen är ypperlig och Bäckström agerar tryggt i den naturalistiska spelstil som råder, med understöd av en (lite väl) talspråklig översättning. Detta till trots kan man hos honom önska någon grad av äventyrlighet i både sång och agerande. Även en ädelmodig föresteälskare som Cavaradossi rymmer ambivalens och agerar ibland huvudlöst.

Solistensemblen är en bra match: tenoren Richard Laby kastar sig effektivt mellan tre mindre roller i olika register, Kosma Ranuer sjunger polischefen Scarpias barytonparti med stor pondus och en snygg, ljus timbre, medan sopranen Laine Quist vinner stor sympati som operans hjältinna, den firade sångerskan Floria Tosca. Quist tycks född i Toscas kostym, förkroppsligar varje skiftning i Puccinis hastigt skiftande och extrema känsloregister. Även Quist har sångpartiet i sin hand. Ännu har hon kanske inte den mogna röstens expansivitet, men hon använder sig skickligt av de vokala uttrycksmöjligheter som det mindre scenformatet ger.

Riktigt förtätat blir det från andra akten då styrkemätningen mellan Scarpia och Tosca utspelas. Han framstår i Ranuers gestaltning som obehagligt hård och diabolisk, en härförare som hellre har Europakartan än Roms polisdistrikt bakom mahognyskrivbordet. På andra sidan håller Tosca stånd i en bländvit scenstass som allteftersom solkas av blod.

Scenerierna är mörklagda i tidstrogen stil och med kandelabrar i mängd. Inför sista aktens gryningsscen byts de lugnt och elegant ut mot lyktor, alltmedan tremannaorkestern fortsätter att låta musiken berätta Toscas historia. Suggestionen förblir obruten in i finalakten. Förtjänsten är bland annat Danyal Dhondys, som arrangerat musiken på ett så smakfullt sätt att man knappt saknar orkestern. Instrumenten piano, cello och klarinett jämte några effektinstrument ger en spännvidd som fångar upp operans växlingsrika och färgstarka karaktär. Att de dessutom trakteras inlevelsefullt och skickligt gör förstås sitt till.

Över huvud taget svarar Spreadbury-Mahers uppsättning känsligt och tillitsfullt på varje känsloläge som operan exponerar. När Tosca är stilla och resignerad talar allt omkring henne samma språk. Det handlar om balans. Förutan den är varje hetsig sopranaria egentligen obegriplig.

Åsa Mälhammar