I huvet på en gammal sverigedemokrat

Malin Krutmeijer ser Jimmie Åkesson och sd som teater.

Sverigedemokraterna i premiärpubliken kunde andas ut: Jimmie Åkesson överlever Teaterrepublikens omdiskuterade pjäs med äran i behåll.

Här går man på tvärs mot förväntningarna. Medan de flesta diskussioner om högerpopulismen i böcker, reportage och teateruppsättningar larmar och varnar för fascismens återtåg i Europa, så framställer Teaterrepubliken Sverigedemokraterna som en historisk parentes.

Alltså möter vi Jimmie Åkesson (Torbjörn Lindberg) som en rar farbror med rullator. En journalist har kommit för att fråga vad som egentligen hände bakom kulisserna i september år 2015, när tolv uzbekiska flyktingar utvisades till döden.

Det blir startpunkten för en tillbakablick till storhetsdagarna, då Sverigedemokraterna snuddade åtta procent.

Fokus ligger på det politiska spelet. Inom partiet handlar det, som i verkligheten, om svårigheterna att kontrollera de egna folkvalda i kommunerna. De ständiga rasistiska övertrampen nämns inte. Däremot får en representant för SD:s Skånedistrikt med sig Moderaterna i ett förslag om att dra in pengarna till ideologiskt färgad kultur – exempelvis Teaterrepublikens Jimmie Åkessonpjäs. Partiledningen tar sig för pannan: aldrig prata innehåll, bara prata pengar i kulturfrågor! Det är pricksäkert och kul.

Roligt är det också att Jimmie Åkessons tal består av välkända nationalstärkande sånger – och vänsterpartisten som studsar in med klassisk demonstrationspepp är obetalbart välfunnen. Förhandlingarna med högdragna moderata riksdagsledamöter är också väl skildrade. Visst använder de Jimmie Åkesson som kanonmat i flyktingfrågor.

Lika kul är dessvärre inte positionerandet och de erotiska förvecklingarna mellan de tre som flankerar Åkesson i partitoppen. Samma scen upprepar sig för många gånger, där de tre tjafsar och Jimmie Åkesson uppfostrar och bestämmer. Det blir dramatiskt grötigt, och känns efterhand poänglöst.

Tanken att visa hur Sverigedemokraterna, som alla andra, sakta drunknar ideologiskt i utspel och jakten på opinionssiffror, hade behövt en skarpare gestaltning. Det är en bit till Jens Peter Karlssons tidigare skickliga manus, som den hyperintelligenta ”Ayn” om Ayn Rand-kulten.

Jimmie Åkessons två akter ramar in den andra pjäs som ingår i uppsättningen. ”Den utomeuropeiska invandringen” drar främlingsångestens bilder till sin spets, med Malmö som givet epicentrum. Två inflyttade Stockholmshipsters skälver av skräck i fyrarummaren vid Folkets park, där arabiska röster och unga män i huvtröjor blir sinnebilden för hotet mot paradiset Sverige. Den suggestivt ljussatta känslostormen står fint mot det vitt och klart inramade politiska spelet i konferensrummen.

Som helhet är ”Jimmie Åkesson & Den utomeuropeiska invandringen” uppfriskande med sin annorlunda vinkel och sitt strålande skådespeleri. Den ideologiska analysen får man söka någon annanstans – exempelvis i Malmögruppen Potato Potatos vassa och högtempererade ”Danskjävlar”, som får nypremiär i Köpenhamn i oktober.

Malin Krutmeijer
malin.krutmeijer@telia.com