Klassresan t/r

Björn Gunnarsson har sett dramatisering av Kristian lundbergs bok "Yarden".

Ödslighet och livsöde. Så kanske man kan sammanfatta stämning och tema i Kristian Lundbergs lysande samtida arbetarroman Yarden. I texten talas det ju om livet på ”botten av en brunn”, om underjorden.

I vilket fall är det så Malmö Stadsteaters produktionsteam tolkat boken, när man nu sätter upp berättelsen om klassresenärens upp- och nergång som enaktare på sin studioscen. Mattias Linderoth som berättare i Yardenarbetarens yrkesuniform – gula skyddskläder, kängor med stålhätta – är ensam på en sparsamt ljussatt scen; en mycket liten scen mycket nära publiken. Han omges av stålstängsel, en illustrativ sinnebild för hur de timanställda hamnarbetarna i Malmö får sin frihet kringskuren. Både fysiskt av arbetsplatsens säkerhets- och övervakningsrutiner. Och mentalt av fattigdomen; maktlösheten i tillfälliga låglöneyrken, klassbetingade dåliga utgångslägen, invandrarens etniska stigma.

På stängslets platspresenning projiceras negativa videoslingor: långsamma kameraåkningar i svartvitt från kajer, havsvågor, industriområden och stadsgator. I expressiva, intensivt känsloladdade avsnitt i berättelsen, som till exempel när ”Kristian” vredgat angriper kapitalismens grundläggande uppdelning i mäktiga och maktlösa, blir videon till ljusblixtar och skådespelarens ansikte dubbleras med en avbildning.

Detta är med andra ord stämningsteater med relativt beskedliga men effektiva suggestionsmedel. Anna Kölén har gjort en mycket varsam och följsam dramatisering. Den lyckas få med allt det väsentliga i romanen på en timma och tio minuter, utan att det känns vare sig för koncentrerat eller för avkortat.

Till största delen blir det naturligtvis berättarteater, men Mattias Linderoth är så skicklig i sin gestaltning att texten inte för ett ögonblick känns uppläst. I några sekvenser visar han arbetsrörelserna på Yarden, vilket flyter samman sömlöst med berättandet.

Pjäsen är verkligen en berättelse, en människas öppna vittnesbörd om sig själv, sin bakgrund och situation. Linderoths tal är ledigt, avspänt lättflytande, med små, exakt avstämda variationer i tempo och tonfall. I korta inpass gör han andra röster; arbetskamraternas repliker. När historien kommer in på barndomsminnen om den bipolära mamman, om utsatthet, flykt och droger, blir skådespelarens känslointensitet starkare; svettigt ansikte, flackande ögon, ängslan i blicken. ”Dödsvågen brusar i mig”.

Det är en på alla sätt fin gestaltning, som levandegör en betydelsefull roman; förmedlar den med kropp och röst i ett intimt och trovärdigt tilltal. Dramatisering, iscensättning och gestaltning väcker respekt.

Björn Gunnarsson
bjorngunson@hotmail.com