Till minne av ett Europa

Teatr Weimars nya produktion är en roadmovie som skakar om. En idéhistorisk och politisk pyttipanna som inte är helt enkel att etikettera.

Det finns i alla fall en linje i berättelsen. Janeys pojkvän gör slut, Janey tvingas ut i ett Europa som är hårdare, råare och kallare än på länge. Att sälja sin kropp är det enda som återstår för en egendomslös kvinna i skuldkrisens och massarbetslöshetens tid, den enda valutan som räknas.

Kroppar och tankar, allt är ”kommoditeter” på marknaden. Maktens ”kärlek” och medmänsklighet uttrycks genom att skänka möjlighet att förvärva billiga konsumtionsvaror; ett system som kapitaliserar alla mänskliga svagheter och sårbarheter. Eurokrisen är en koppleriverksamhet. Janeys storpappa är skuldsatt, och har lovat genomföra ”reformer” för att gälda skulderna. Hon hamnar i ett tältläger för transitflyktingar, möter Usama bin Laden som hologram, hånas av Merkel-Sarkozy på skånska.

Patriarkatet beskylls för alltsammans: Dahlqvist blandar frisk marxism – med citat ur Kommunistiska manifestet – och feminism, till en intersektionalistisk blandning som knappast är invändningsfri.

Textflödet är som postideologisk automatisk skrift och vänder tvärt mellan hårdslående, slagordsformad politisk kritik, fragmenterad filosofisk analys och existentiella recept. Kritik mot konsumtionshedonismen sammanförs med avancerad subjektskritik.

Det vimlar av popkulturella parafraser, samtidsfilosofiska oneliners och teaterhistoriska citat och referenser, från Disney till "När lammen tystnar", från Jean Genet – ”majoritetens laster kallas moral” – till Roland Barthes och Judith Butler, från Michael Jackson till "Hamlet" och "Oidipus".

Slutsatsen, om jag nu tolkar rätt, att den hamletska tystnaden, den poststrukturalistiska språklösa intigheten och avidentifierandet, skulle vara en motståndshandling som skulle kunna rucka på eurokrisen, det globala kreditvansinnet, har jag rätt svårt att köpa.

Valet mellan nihilism och puritanism verkar för mig vara ett icke-val, en alltför individualistisk lösning trots att individen av egen kraft träder ut ur de identitetsbestämmande strukturerna.

Frågan är om Dahlqvist instämmer i Nietzsches tes att det som inte dödar är bra för människan: där svajar det mellan satir och allvar.

Och är kärlek verkligen bara strukturellt våld, eller finns det ett uns av humanitet, en utopi om kollektiv solidaritet som inte bygger på subkulturellt likgiltig ”tolerans”?

Men även om man har lite svårt att ta de politiska ambitionerna riktigt på allvar så bör man ändå gå och se föreställningen på grund av Nils Derneviks fullkomligt remarkabla prestation.

Det är han som ger denna ungdomligt anarkistiskt aggressiva men något ostyriga text dess eggande skärpa. Om det varit i gamla tider kunde man talat om ett stort skådespelargenombrott.

Dernevik är så intensivt närvarande i alla textens mer eller mindre groteska talande gestalter, otyglade blixtsnabba kast, växlande stilnivåer, oförutsägbara referensutpekanden. Han behåller den perfekta sceniska kontrollen i kaos. Intensitet är förresten knappast ens förnamnet.

Det är svårt att begripa att alltsammans är återberättande, att det är så representerande och ändå så fysiskt kroppsligt gestaltande.

Efteråt känner man sig som om man blivit körd genom en textlig och gestaltningsmässig centrifug.

De inre delarna är utspridda och frågan är om man får ihop dem igen.

Björn Gunnarsson
bjorngunson@hotmail.com