Seger i rätten för whiplashskadad
Efter år av kamp har Majvi Härling från Landskrona fått rätt. Hennes nedsatta arbetsförmåga beror på whiplashskadan, slår kammarrätten fast och beviljar henne livränta.
Bildmaterial
"Jag kände en hopplöshet och förtvivlan men bestämde mig för att kämpa så långt det gick" säger Majvi Härling som nu fått sina smärtor i rygg, nacke och huvud klassade som arbetsskada.
LANDSKRONA.
Majvi Härling, 57, gråter av glädje över beskedet hon hoppats få men som hon efter alla motgångar inte vågat tro på.
I och med den tilldömda livräntan kommer hon i fortsättningen att få täckning för den inkomstförlust som sjukbidraget på halvtid innebär. Men lika mycket som det är en ekonomisk seger är det, menar hon, en personlig upprättelse som inte kan värderas i kronor.
Allt tog sin början den 27 oktober 1999.
Majvi Härling var på väg till ett möte i tjänsten när bilen hon färdades i blev påkörd bakifrån av en annan bil. Hon slungades framåt med ett ryck och ådrog sig så svåra nack- och ryggsmärtor att hon måste uppsöka akuten.
Whiplashskadan, som det visade sig, har sedan den dagen förföljt henne.
— Jag har en malande ihållande huvudvärk från det att jag vaknar till det att jag går och lägger mig. Nacken är öm och det är precis som att något kryper i den. Mina fingrar domnar bort och jag upplever att mitt minne har försämrats, berättar hon.
Förr var Majvi Härling alltid i farten. Hon jobbade som ekonomibiträde i storkök, kämpade för medlemmarnas rättigheter i egenskap av lokal ordförande i fackförbundet Kommunal och satt med i kommunfullmäktige för socialdemokraterna.
Sedan olyckan har hon succesivt tvingats hoppa av sina förtroendeuppdrag. Även i yrkeslivet har hälsan kommit att diktera villkoren. För två år sedan ansökte hon om och beviljades halvt sjukbidrag.
— Jag insåg att jag skulle gå in i väggen om jag fortsatte jobba heltid. Men jag ville ju ha ett liv efter jobbet också.
Majvi Härling fungerar idag som en resurs utöver den ordinarie styrkan på en barnstuga i stan. Möjligheten att göra det hon orkar och kan betyder mycket för henne.
— Jag orkar jobba några timmar, sedan är jag tvungen att gå hem och lägga mig. Men först går jag ut med vår hund, det är rogivande och betydligt bättre än värktabletter som jag vill undvika att bli beroende av, säger hon.
— Det är ju så: mår man relativt bra psykiskt klarar man bättre av en fysisk skada, och jag har en underbar familj som stöttar mig. Även arbetskamraterna ställer upp på ett fantastiskt sätt, vi har en social gemenskap som gör det kul att gå till jobbet.
Stödet till trots är det tungt ibland.
— Min huvudvärk förvärras om jag vistas för länge där det är starkt ljus eller ljud, så det är alltid vi som går hem först från festen. Klart att det känns.
Majvi Härlings sjukbidrag är 68 procent av hennes lön. När hon med stöd av läkarutlåtanden ansökte om livränta motsvarande mellanskillnaden, ett par tusen kronor i månaden, blev det nej.
Enligt försäkringskassans utredare är det inte klarlagt att Majvi Härlings nedsatta arbetsförmåga beror på olyckan. Den kan, menar de, lika gärna ha att göra med de förslitningsskador och smärtor i bland annat nacken och skuldrorna som hon haft sedan tidigare.
Länsrätten gjorde samma bedömning och avslog hennes överklagande.
— Jag kände en hopplöshet och förtvivlan, för jag visste ju att det här handlade om helt andra smärtor än de jag hade haft innan. Men jag intalade mig att jag skulle kämpa så långt det gick.
Nu får hon alltså rätt.
Kammarrätten skriver så här i sin dom:
"Det är mycket osannolikt, på gränsen till uteslutet, att den föreliggande symtomutvecklingen och arbetsoförmågan skulle ha inträffat olyckan förutan".
Mitt i all glädje är Majvi Härling kritisk till rättssystemet. Hon upplever att kvinnor måste lägga fram dubbelt så bra bevis än män för att bli trodda och få rätt till den här typen av ersättning.
— Man säger att vi har monotona jobb och att det är naturligt med sådana här skador. Detta känns kränkande och är något som vår jämställdhetsminister borde titta på.
joakim.bjorck@hd.se
Tel 0418-575 53
