Slaget som förändrade livet
Ett slag. Oerhörda konsekvenser. Läraren Ann-Sofie Andersson, 35, på Kunskapsskolan berättar om hur överfallet har förstört hennes liv. Hennes ögon är gråtna och ansiktet blekt efter ångestfyllda nätter.
Bildmaterial
Ann-Sofie Andersson har en lång väg tillbaka till vardagen och yrkeslivet. Hon lider av whiplash och tinnitus och går på antidepressiva medel. Extra jobbigt är att hon inte såg den som slog ner henne på Kunskapsskolan för sex veckor sedan. Hon ger sin ber
Landskrona.
LANDSKRONA. På hennes nacke har elektroder fästs för att stimulera nervsystemets smärtlindring. Det sticker och rycker.
Tidigare har hon stått vid fönstret och väntat på att vi ska komma. Den nedsatta hörseln, troligen orsakad av en nervskada, gör att hon har svårt att uppfatta ljud som dörrknackningar. Hon har till sin förvåning ombetts att skruva ner volymen på teven mer än en gång.
Känseln är borta i tre fingrar. I huvudet hörs det ständiga och nästan till galenskap irriterande ljudet av "en brustablett med ett pip i".
— Jag har för resten av mitt liv blivit fråntagen saker i min vardag. Det är kränkande. Jag känner mig svag och handikappad, säger hon.
Ann-Sofie Andersson ställer upp och berättar i tidningen eftersom hon vill visa konsekvenserna av det som hände på Kunskapsskolan för sex veckor sedan.
Hon, som är svenska- och So-lärare, var ute på ett ärende och tog vägen via en källarkorridor där det vistas få elever och personal. Just när hon hade gått igenom en tvådelad järndörr, vars ena halva stod på vid gavel, small det bakifrån.
— Det blev kolsvart och jag hörde fotsteg som sprang iväg. Sedan förlorade jag medvetandet. Jag vaknade på stengolvet och tänkte, varför ligger jag här?
Ann-Sofie lyckades kravla sig upp med hjälp av ett räcke och tog sig till närmaste lektionssal. Därifrån stöttades hon av kolleger till lärarrummet.
— Jag bad om att få vara ensam. Sedan bröt jag ihop.
Hon insåg att hon hade blivit nedslagen och reflekterade genast över om hon hade något otalt med någon elev, men det kunde hon inte se.
— Jag hade uppenbarligen kommit i vägen för någon som rekade flyktväg inför ett inbrott och som stod bakom dörren när jag kom, för både nödutgången och källarfönstren var öppna. Tidigare i veckan hade vi fått nya datorer på skolan och sådant sprider sig snabbt i Landskrona.
Ann-Sofie hade tre bulor, fem centimeter i diameter, i nacken. Kräkfärdig och med sprängande huvudvärk fördes hon med ambulans till Lunds lasarett för att röntgas. Diagnosen: whiplashskada och tinnitus. Med fixerad nacke låg hon på britsen samtidigt som poliser förhörde henne.
— När jag kom hem sent samma kväll var min dotter livrädd och grät. Hon hade målat upp bilden att en elev hade väntat på mig för att slå ned mig.
Att dottern lider så mycket som hon gör, är det allra jobbigaste tycker Ann-Sofie. Hennes man ska vara "stålmannen", men hon märker att även han har det tufft. Det är en ren samvetsplåga att gå från att vara en energisk och stark person, till att ligga till sängs i dagar som känns som veckor.
Självförtroendet är kört i botten och hon, van vid att höra hur glad hon är, drar sig för att vistas utomhus. Hon känner sig fjärran från kvinnan på de inramade semesterfotografierna. Nu blir det ändå kortare promenader med hunden Diesel, för det bryter tristessen för en stund och är "enda ljusglimten". Den nedsatta balansen sätter stopp för cykling och bilkörning.
Ann-Sofie går på antidepressiva medel och starka värktabletter och får professionell samtalshjälp. Två-tre gånger om natten rycks hon upp ur sängen och måste duscha bort kallsvetten. Det är svårt att somna om.
— Det sista som händer innan jag vaknar är att jag får ett hårt slag i nacken.
Den starka tron att gärningsmannen inte var ute efter henne, gör Ann-Sofie lugnare. Men att inte ha ett ansikte på den som slog gör det ändå så mycket svårare att bearbeta händelsen. Tänk om han bara kunde ge sig till känna och säga som det var och till och med be om ursäkt. Då skulle hon kanske komma ur paranoian att dra sig för att gå igenom dörröppningar därhemma.
— Jag tänker att det kan stå någon runt hörnet redo att slå ned mig. Sedan säger jag åt mig själv att jag är knäpp och ska lägga av.
För 13 år sedan blev Ann-Sofie Andersson påkörd bakifrån av en lastbil och ådrog sig en whiplashskada. På Försäkringskassan, berättar hon, skrattade man åt henne när hon sa att hon trots krämporna skulle skola om sig från kontorsarbetare till lärare. Sommaren 2003 tog hon examen efter 4,5 års studier, jobbade först hemma i Bjuv och började sedan på Kunskapsskolan i Landskrona.
Hon älskar sitt arbete och tackar sin egen busiga skolgång för förmågan att se det goda bakom den tuffa fasaden. Att ge eleverna något som de har med sig hela livet är "en riktigt go känsla". Uppenbarligen lyckas hon, för under vår promenad stannar en gammal elev till med sin bil och skämtar glatt med henne.
— Så händer det här... Klart att jag känner mig bitter. Jag vill gärna fortsätta jobba som lärare igen, men läkarna säger att det är långt långt dit.
På frågan vad Ann-Sofie Andersson längtar efter, kommer svaret snabbt:
— Att allt ska bli som vanligt igen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus