Tron och familjen ger tröst i sorgen
Familjens besök i Skåne slutade i tragedi. Nu finns bara sorgen kvar. Och minnena. Ibrahim El-Masri och hans sex bröder kommer aldrig att glömma sin enda syster.
Bildmaterial
Familjen är muslimer och har funnit tröst i sin tro.
Mustafa och Ibrahim El-Masri sörjer sin lillasyster. ”Det gör ont i mitt hjärta”, säger Ibrahim. Kusin Ahmed El-Masri kom över till Landskrona från Danmark dagen efter olyckan för att ge familjen sitt stöd.
Pappa Muhedin El-Masri försökte förgäves ropa till sin lillflicka att hon skulle akta sig för bilen som kom farande. Nu har han sju söner kvar, varav Ibrahim El-Masri är en.
LANDSKRONA. Nu är det trettonåriga Mustafa som är familjen El-Masris minsting. För hans treåriga lillasyster Malak finns inte längre hos honom, hon har slutit sina ögon och somnat för gott.
Mustafa kommer förmodligen aldrig att glömma onsdagskvällen den 14 januari 2009, då hans familj miste den enda dottern, den enda systern i en tragisk olycka alldeles utanför brodern Ahmeds hus på Ödmanssonsgatan i Landskrona.
Storebror Ibrahim El-Masri hade bara en liten stund tidigare sagt hej då till Malak, Mustafa, brodern Mahmoud, och föräldrarna Muhedin och Zeinab, som annars bor i Jönköping men nu var nere hos släkten i Skåne. Ibrahim blev kvar hemma på Koppargården, de andra for mot Ödmanssonsgatan.
— Jag minns att Malak hade sagt att "jag vill stanna", men det gick inte av olika anledningar, berättar Ibrahim.
Väl på plats nere i stan parkerade pappa Muhedin bilen. Mahmoud tog Malak i handen och tillsammans gick de två över till huset på andra sidan gatan för att låsa upp porten. Men dörrkoden trilskades och för ett ögonblick nödgades Mahmoud släppa lillasysterns hand. När det bekanta ljudet som avslöjar att porten nu var upplåst hördes, skulle han återigen fatta Malaks hand.
Den var inte där.
Malak hade sprungit ut i gatan - antagligen för att komma till mamma och pappa som stod kvar vid bilen. Hon hörde inte att pappa skrek "akta dig" till sin flicka. Föraren i bilen som kom körande hörde inte hans uppmaning att stanna. Det som hördes just då var smällen, en sådan smäll som hörs då en treårig flickas mjuka lilla kropp möter en bils hårda plåt.
— Min pappa försökte ringa till mig, men batteriet i telefonen var slut. Han ringde till min fru istället och när jag fick veta vad som hänt började jag springa ner mot stan, säger Ibrahim.
Han behövde inte springa långt innan han fick skjuts istället. Väl på plats såg han en gata full med polisbilar. Och så en ambulans.
Känslan av både ilska och maktlöshet nådde honom som ett hårt slag i magen. Återupplivningsförsöken på olycksplatsen var utan framgång. Malak skulle aldrig bli mer än tre år, hon skulle aldrig mer skratta sitt medryckande skratt, aldrig mer be om att få sitta i hans knä.
Ibrahim har inte sovit på flera nätter. Han oroar sig dessutom för att han efter åtta år i Sverige utan uppehållstillstånd nu uppmanas av Migrationsverket att åka tillbaka till Libanon för att där söka tillstånd att återvända hit med anhöriganknytning. Han vet inte om han får dispens att skjuta upp resan, trots vad som hänt familjen.
Mustafa gråter sig till sömns. Den sorg som hela familjen måste utstå är tung. De försöker trösta varandra, men finner också tröst i sin tro.
— Jag blev arg på Gud också, det blev jag. Men det är han som bestämmer. Han lämnade henne till detta livet och nu har han hämtat tillbaka henne, säger Mustafa med ett snett försök till leende.
Storebror Ibrahim beskriver sin syster som en sällskapssjuk, glad och härlig liten människa som alla verkade tycka om och visar både stolt och vemodigt upp ett foto på henne taget med mobiltelefonen.
Mustafa vet först inte riktigt hur han ska kunna ge en bild av Malak.
— Jag brukade leka med henne ibland och hon var lite busig. Och när jag skulle ta på henne skorna så sa hon alltid "jag kan själv".
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus