Rostfri kärlek för Irene och Kalle

De har hängt ihop i 18 månader. Lika länge har Irene hållit sig borta från flaskan. Det har varit tufft ibland, och när Kalle satt en månad på Fosieanstalten var det ensamt, kallt och jävligt i husvagnen ute vid soptippen.

Landskrona. De har nära till skratt, Irene och Kalle. Och så är det kanske, att har man haft många och långa uppförsbackar i livet så biter inte motvind och snöslask på Hantverkargatan. De vandrar bort mot järnvägsstationen i Landskrona. Tvillingbarnvagnen och dragkärran är överlastade med danska returflaskor. De hälsar på en kvinna som kliver rakt ut i ruskvädret i hörnet av S:t Olovsgatan och håller värmen uppe med lite smågnabb längs vägen.

Sedan slår de vad om hur mycket pengar de går och släpar på den här gången. Plötsligt stannar de på trottoaren och tänder varsin cigg och så ler de åt den där gången när de fick en katt på halsen under en somrig insamlingsrunda med cyklarna ute i Glumslöv. Och över hur tjurig kissen är, att den fortfarande inte kan glömma att husse försvann då senhösten var som allra bistrast.

När Kriminalvården slog klorna i Kalle bytte Mjau Mjau parti och tydde sig helhjärtat till matte. Vem kan lita på en karl som bara drar när vintern närmar sig och skymning och kyla går till angrepp mot en ödslig husvagn intill återvinningsstationen på Östra industriområdet?

– Hon är så jävla långsint och fortfarande sur på mig för att jag var borta en månad. Varje gång vi kommer hem nu så kollar hon först att jag är med, sedan bryr hon sig över huvud taget inte om mig mer. Det är bara Irene som gäller.

Har man som Irene bott i kalla kolonistugor och dragiga husvagnar de senaste åren och tappat kontakten med sina tre ungar under livets resa, och har man som Kalle börjat knapra amfetamin i 13-årsåldern, åkt dit för postrån som 17-åring och hunnit med tre överdoser och två hjärtinfarkter, så har man också lärt sig att ransonera bland klagolåtarna. Slentrianmässigt gnällande gör ingen glad. Speciellt inte som livet fått en ny innebörd – utan droger och i tillfällig bostad. Ja, de har ju faktiskt firat jul och nyår i egen lägenhet.

Fast både avvänjning och tillvänjning tar sin tid, och frusna ögonblick sätter djupa spår.

– Det var som en latent sjukdom, skrockar Kalle. Första natten klädde vi på oss strumpor och flera lager med kläder och kröp ner... och insåg att det faktiskt var varmt där vi bodde.

– Jag kommer ihåg när jag vaknade inomhus på morgonen, säger Irene. Det var mörkt men 58 kvadratmeter är ju lite större än en husvagn, och jag ropade ”Kalle är du här?”

Så skrattar de. Irene lite rossligt. För hon släpar, förutom på tomglas, även på en efterhängsen förkylning.

Sedan drar de vidare, till höger på Kolonigatan, genom cykeltunneln och längs rampen upp mot perrongen. Kvart över elva-tåget från Malmö syns redan på avstånd. Det stormar fram under Österleden och glider in på stationen.

– Nu ska vi se om de klagar på lasten. Det beror helt på vilken konduktör det är. En del är bussiga, andra inte. Vi har familjebiljett, och det här är ju som vilken barnvagn som helst. Eller hur?

Backar med ölflaskor, plasttunnor med ölflaskor och lösa ölflaskor. De lyfter ombord sina hjullastare och väntar på domen.

Och konduktören kommer, tittar lite misstroget på dem och redovisar sin syn på tågordning.

– Egentligen, säger hon, om jag följt reglerna, så skulle ni löst cykelbiljett för de där. Men jag är snäll i dag och det är lite folk.

Färden norrut, mot Knutpunkten i Helsingborg, går vidare på nåder.

En halvtimme senare, ombord på Aurora, berättar de att Irene varit vit sedan de slog sina påsar ihop och att de firade ettårig förlovningsdag i slutet av januari.

– Visst, du får gärna kröka men jag tycker inte om det. Ring mig när du är nykter, sa jag till henne när vi träffades.

Irene förstod att det var allvar. Känslorna var äkta och hon slutade tvärt. Ett helrör for rakt ner i vasken. Nu eller aldrig.

– Det var lite jobbigt första gången vi åkte till Danmark med pant, men det har gått bra, säger hon.

– Och då kunde jag också sluta med mitt strul. Jag la av samtidigt, fortsätter Kalle. Du vet, jag var ju tung heroinist tidigare i livet.

Bostaden har de fixat själva. Med myndigheter vill de nämligen ha så lite som möjligt att göra.

– Politikerna påstår att det finns 99 hemlösa i Landskrona, men jag är rätt säker på att det är minst det dubbla, säger Irene.

Färjan glider ut på Sundet.

– Kalle, vi har snart hunnit halvvägs. Glöm inte ciggen.

Sedan urskuldande:

– Jag kan inte sluta. Något drogberoende får det väl ändå vara, och vi rullar själva. Det blir billigast så, nästan så man tjänar på det. He, he...

Så ger sig gubben hennes in bland turister, tradarchaffisar och turare i shoppingbutiken och investerar i tobak.

När han kommer tillbaka säger han:

– Vi drog in mellan 7 000 och 9 000 i veckan på att samla skrot när vi träffades. Sedan har priset på koppar, mässing och annat rasat. Det ger mer att panta flaskor nu, och för danska tomglas får vi bäst betalt.

Han är en fixare, och överlevare. En bondgrabb som växte upp på lantbruk i Västervik, men som strulade till det tidigt.

– Jag har gått den långa vägen, kan man säga. Jag var 13 när jag provade amfetamin i Stockholm och det blev ungdomsvårdsskola och allt möjligt. När jag var 17 åkte jag dit för rån mot posten i Västervik.

Pengarna brände i fickan och medhjälparen, som körde flyktbilen, gick in och köpte en ny Volvo kontant bara några dagar senare. Ja, han hann ju inte signera kontraktet innan polisen haffade honom.

– Kompisen läckte i förhöret och på morgonen stormade de in i lägenheten där jag låg, och klapp mig. Jag fick tre år för väpnat rån och satt av två på Tidaholm, som är en tung anstalt.

Så småningom hamnade bondpojken från Småland i Skåne. Och livet gick upp och ner. Mest ner, innan han hittade en tjej från Landskrona.

– Jag kom hit 1980. Morsan bodde i Klippan och själv har jag flyttat runt – Åstorp, Ljungbyhed, Helsingborg och så Landskrona. Under två och ett halvt år var jag uteliggare. Men jag hade ändå fasta rutiner kan man säga, speciella ställen där jag kunde få saker uträttade. Tandborsten där, tvätt där, sova där...

– Jag torskade på heroin och var illa i det. När jag fick tredje överdosen på en månad sa läkaren: ”Nu klarar jag inte att rädda dig fler gånger.”

Det var 1994 och blev en vändpunkt. Kalle lyckades kravla sig upp ur träsket. Ännu i dag kan suget kännas men livet går verkligen vidare. Tre barn har han satt till världen men kontakten med dem är inte den bästa. Första gången vi träffades, över en fika i lägenheten i Landskrona, berättade han att han hört på omvägar att han nyligen blivit morfar. Men om det var en pojke eller flicka, det hade han inte en aning om.

Vi kryssar terminalgången fram i Helsingör, mellan pendlare, barnfamiljer och danskar som varit på inköpsresa i sitt valutasvaga grannland. En liten tjej tittar storögt på den skramlande cykelkärran och pekar, mamman ser skeptisk ut och håller sin tös hårt i handen.

Plötsligt säger Kalle, som fyller 50 senare i år:

– Jag har faktiskt träffat mitt barnbarn nu. Jag sprang på min dotter av en slump, och Emanuel var en go liten klimp på sex månader. Det känns bra och i fortsättningen ska vi höras av.

Han har bara har gott att säga om sin egen mor, som alltid ställt upp trots upprepade dumheter och många besvikelser. De har varit och hälsat på henne tillsammans, och Irene var nervös, men det hade hon ingen anledning att vara, för en mor ser vad som är bra för en son. En livserfaren skånska på 50 plus, exempelvis.

– Jag är Landskronatös och har bott i stan i hela mitt liv, förutom en tid i Billesholm. Jag har också barn, tre stycken och den största är 32. Vi umgås inte, fast en vacker dag behöver de kanske sin mamma.

Det blåser kyligt i Helsingör, en sliten själ har fällt upp tiggarfodralet intill tågperrongen och spelar en snutt för pantarparet när de skramlar förbi.

Längst ner på Stengade ligger Føtex. Målet för dagens utflykt.

– Vi brukar åka varannan vecka, ibland oftare. Det blir ju en liten utflykt bort från Landskrona också, en dags avkoppling, konstaterar Irene.

– Det finns en pantautomat i parkeringshuset och en inne i affären, men bara en åt gången fungerar, så det kommer att ta lite tid.

Det är ledigt inne i butiken och så börjar de. En kvinna kommer förbi med en plastkasse och de gör ett avbrott och släpper fram henne. En man med några ströflaskor stannar och skänker sin pant till proffsen.

Efter snuddpå en halvtimmes ihärdigt matande är de klara, och kan kvittera ut närmare 400 danska kronor. Ett gott dagsverke. Återtåget drar fram längs Stengade och ner mot den klassiska stationsbyggnaden.

Tillbaka på båten med tomma kärror och danska sedlar. Kalle hukar över en Fanta i rökavdelningen, drar lite i det toviga skägget och låter några dramatiska livsakter passera genom dimridån.

– När jag bodde i Kävlinge, säger han, hade jag jobb i kommunen med placering på Tolvåkerbadet i Löddeköpinge. Jag steg upp kvart över fem varje morgon. Sedan, när jag kommit hem och hade ätit, så gick jag raka vägen ut i garaget där jag hade en liten cykelverkstad. Jag stod och reparerade till halv elva, elva på kvällen.

– Plötsligt vaknade jag en morgon med smärtor över bröstet, så jag gick tre kilometer till vårdcentralen och läkaren upptäckte hjärtflimmer och skickade mig i akutbil med blåljus till Lund. I slussen på akuten kom smällen och jag vaknade inte förrän nästa dag. En sköterska klappade mig på handen och sa: ”Välkommen tillbaka!”

Efter några dagar skickades Kalle hem med strikta förhållningsregler.

– Men jag körde igång i samma tempo igen och tre veckor senare föll jag ihop i Kävlinge centrum med ny hjärtinfarkt. Nu var det en 73-årig sjuksköterska som höll liv i mig med hjärträddning på parkeringen.

– Efter tolv dagar skrevs jag ut och jag knallade direkt hem till den gamla damen med 73 röda rosor. Sedan dess har jag tagit det lugnt, och i dag är det inte mycket som stressar upp mig.

När Aurora glider in i hamnbassängen pekar Kalle norrut mot Parapeten.

– Där har jag trillat i, säger han. Och förr, så hände det att vi stod här på färjan och kastade varor till kompisar ute på piren.

På jackan står det Svenska jägareförbundet, och han avslöjar:

– Jo, jag är gammal jägare och jag har jägarexamen. Men nu för tiden får jag inte ens bära fickkniv eller ha sax på mig. Jag har ju lite domar bakom mig.

Drygt 49 år har satt sina spår.

– Jag har varit en jävla skitstövel som tagit vad som funnits och som ställt till det för folk. Polisen är glad att jag lugnat ner mig, att jag nöjer mig med att samla skrot och pant i cykelkärran.

– Senaste gången jag fick krypa in var för olovliga körningar. Jag försvarade mig själv, för prata kan jag. Och vet du? Jo, de grät faktiskt i rätten när jag berättade om vår situation. Man kanske skulle blivit jurist. Hur som helst ska det inte bli fler vändor.

– En månad på Fosie fick jag eftersom jag ansågs rymningsbenägen, och det var väl inte helt fel. När jag satt på kåken och åt middag och regnet vräkte ner, då tänkte jag på Irene, hur hon mådde i vår husvagn. Hade jag inte varit inlåst på sluten anstalt så hade jag gett mig iväg direkt.

Irene tittar på honom med något ömt i blicken, men orden är uppfordrande och anklagande.

– Du lämnar mig inte igen, säger hon. Aldrig, det var för jävligt, min värsta månad. Det regnade och var kallt och presenningen blåste iväg.

Men de har fina minnen också från sitt ofrivilliga friluftsliv. Som att de fiskade ål nästan dagligen under långa perioder.

– Det fanns allt där ute. Vildsvin, rådjur, räv, ormvråk och falk. Vi bodde mitt i naturen och jag kan sakna sånt som att plocka bär och blommor.

– Vi satte upp en skylt vid vägen. ”Vi är hemlösa – stanna gärna och prata”, skrev vi på den, men det var aldrig någon som tittade in. Folk är försiktiga.

En fårad man tar sin blivande hustru i hand och reser sig. De hämtar sina dragvagnar, kliver iland och går mot en av Knutpunktens växlingsluckor för att byta valuta.

På tåget hem till Landskrona undrar en Lundatjej med Jesusmärke på kappan över de pilsnerstinkande ekipagen. Och så invigs hon i ett stycke gränshandel.

– Så bra, ni gör ju en samhällsgärning, säger tjejen och ler.

Irene suckar.

– Du skulle bara veta hur vissa människor anstränger sig för att jävlas. De knycklar ihop burkar och slår sönder returflaskor för att ingen annan ska ha nytta av dem. Det finns till och med de som river bort etiketterna så att det inte ska gå att panta. Eller, värst av allt, de som lägger ner tid på att tvätta och skrubba bort koderna.

Fyra och en halv timme efter avgång lastar returresenärerna av sina prylar på stationen i Landskrona. De knallar hem mot lägenheten som de har ytterligare några veckor, till långsinta katten Mjau Mjau och den mäktiga amaryllisen i köksfönstret som de vårdar med kärlek.

Vad som händer i framtiden? Ja, de har en ny, tillfällig lägenhet på gång, och så planerar de för bröllop.

– Utomhus på midsommardagen, någonstans vid Rönneberga backar.

De vinkar farväl och är nöjda med sin dag. Danska tomglas, samlade i Landskrona och pantade i Helsingör, har förvandlats till svenska slantar. Den otäcka snömodden har smält bort och på det stora hela kunde tillvaron varit betydligt värre.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28