Afrikafarare har lämnat sitt älskade land bakom sig
I en folkvagnsbuss begav han sig på äventyr till Afrika. Han förälskade sig i Zimbabwe och ville göra en insats som sjuksköterska. 40 år efter första mötet med landet vågar han inte bo kvar på grund av våldet.
Bildmaterial
Landskrona var inte vad Sven Johansson hade tänkt sig. "Jag brukade ju åka till Johannesburg och Kapstaden när jag åkte in till stan," säger sjuksköterskan som har hjälp människor i Zimbabwe under en stor del av livet.
Landskronas första hiss skrämmer inte någon som har blivit fängslad, malariasmittad och sett hur militären i Nigeria huggit människor i småbitar med machete.
TISDAGSGÄSTEN. I ett hus med Landskronas äldsta hiss bor Sven Johansson. Den startar med ett ryck och glider sedan sakta tätt intill våningsplanen med bara en skranglig järngrind emellan. I bland stannar den och då får man trycka igång den igen. I bland stannar den utan att det hjälper att trycka igång den.
Om Sven Johansson är rädd när han åker den? Skulle inte tro det, han har varit med om mer nervkittlande saker än så under sina 65 år.
Det är 40 år sedan han satte sin fot i Zimbabwe första gången. Under 30 år har han arbetat med sjukvård i landet, de senaste 20 åren i form av uppsökande arbete i egen regi. Pengarna har han tjänat som sjuksköterska i Norrland under somrarna.
Att han hamnade i Zimbabwe började med en felkörning i Spanien. Några år efter lumpen träffade han en lumparkompis och skaffade folkvagnsbuss. Tillsammans puttrade de ut i världen med Libanon i siktet. Men när de tog fel väg i Spanien bestämde de sig för att åka till Afrika i stället.
De kryssade fram mellan städer och byar i Nordafrika och Sahara. Efter att revolvern i folkvagnsbussen, som var bra att ha "i fall det kommer ett eller annat lejon", hade skickat dem i algeriskt fängelse en och en halv månad, hamnade de så småningom i Zimbabwe, som då hette Rhodesia.
— Det var ett oerhört välmående land, alla gick i skola och fick sjukvård. Visst hade de apartheid där, men det var aldrig som i Sydafrika, skillnaden var mer som mellan rik och fattig i Sverige, säger Sven Johansson.
På grund av malaria åkte han hem till Europa. Han började jobba som reseledare och blev snart platschef för ett stort, svenskt charterbolag i Italien. Han träffade en marockansk kvinna, fick en dotter och flyttade hem till Småland där han är född.
Men han kunde inte få Zimbabwe ur tankarna. Han återvände och insåg att han ville göra något för att hjälpa människor. Genom missionsverksamheten och en släkting kom han i kontakt med sjukvårdsarbete.
Han åkte tillbaka till Sverige, utbildade sig till sjuksköterska och begav sig till Zimbabwe igen. Men med Robert Mugabes maktövertagande hade missionsverksamheten slagits i spillror.
— Mugabe ville inte ha någon västerländsk sjukvård där. Officiellt fanns det inga mediciner alls. Om en läkare ordinerade medicin till patienter på sjukhusen fick patienterna ge sig ut på gatan och leta på svarta marknaden.
För att få verksamheten att fungera hade han folk som smugglade in mediciner och basvaror. Med jämna mellanrum fick han skicka en kille till Sydafrika för att hämta pengar i en bankomat.
— Det jag har gjort där går inte att jämföra med svensk sjukvård. Folk dog som flugor. Det var inte många dagar som jag inte var på begravning.
Sedan 2005 håller han sig i Sverige men har kontakt med vänner och kollegor som fortfarande bor där nere. Han flydde efter att våldet hade blivit för påträngande. Det hände att han fick se soldater slå ihjäl folk på gatan.
— Jag fick reda på att polisen inte längre hade som uppgift att skydda mig. Det tog mig fem veckor att komma till Sverige, man fick vara försiktig. Min plan var att bo i Zimbabwe livet ut. Nu är min plan att om något år åka till Botswana och därifrån åtminstone åka in i Zimbabwe och titta hur det ser ut.
Sven Johansson tror att Zimbabwe har nått sitt våldsklimax. Det är tillåtet att handla i utländsk valuta, vilket har gjort att varor letar sig till landet. Utvecklingen går långsamt men han hoppas att en dag kunna återuppta sin verksamhet. Till dess bor han i Landskrona.
— Det är det närmaste jag kan komma min dotter i Lund, lägenheterna där är för dyra.
— Mardrömsscenariot är att inse att man har nått fram till slutet. Det är först när man sätter sig ner och leker med barnbarnen som man märker att man har blivit gammal.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus