Gunilla gillar att leva ett riktigt hundliv
Hennes hotellgäster kräver ständig tillsyn, mat och motion. Men Gunilla Lindberg kan inte tänka sig ett liv utan sina fyrbenta vänner.
Bildmaterial
Gunilla Lindberg är för det mesta omgiven av hundar – både sina egna och andras. På gården i Vadensjö driver hon hundhotell och hunddagis.
Vadensjö. Här får hundar vara hundar – glada och busiga. Gunilla Lindberg driver Hundligans hundhotell och -dagis på gården i Vadensjö och hon sätter sina gästers välbefinnande i centrum.
– Nu är här ett bra dagisgäng. De känner varandra och leker tillsammans i rasthagen och har hur kul som helst.
Zicco är en flatcoated retriever. Han bor i rum nummer 15 och på skylten står inte bara namnet utan också när han ska ha sin medicin och när han ska bli hämtad.
– Här är hotellrummen och här borta håller dagishundarna till, säger Gunilla Lindberg och visar runt i den ombyggda bilverkstaden. Just nu har hon ett par inackorderingar men under nyårshelgen kommer några fler. Efter helgerna kommer dagishundarna tillbaka – 13 totalt, varav fem på heltid.
Gunilla Lindberg har flera egna hundar. De kan rycka in när det behövs. Hon berättar om labradoren Laban som får agera sällskap om någon hotellgäst känner sig lite ängslig. Och hennes lhasa apso Elin är bästis med lilla sheltien Molly.
– Laban och Elin har en lugnande inverkan på de flesta, säger Gunilla Lindberg.
Hundar har alltid varit en självklar del i Gunilla Lindbergs liv. Hon berättar att "hon föddes i en valplåda". Särskilt långt ifrån sanningen är det nog inte – pappan födde upp gråhund på gården i den lilla dalabyn Grönsinka.
– Pappa jagade och jag var inte gammal när jag fick min första hund. Den fick jag betala själv, säger Gunilla Lindberg och tillägger att det är viktigt att barn inte får en egen hund alltför lättvindigt.
På gården i Vadensjö handlar det mesta om djur. Här finns höns och getter och katter – Tisan och Pisan är gårdens egna rutinerade råttfångare.
Gunilla Lindberg håller kurser för både nya och gamla hundägare. Själv har hon gått många utbildningar, hon är allt från diplomerad hunddagisfröken och agilityinstruktör till kantarellsökinstruktör och djurkommunikatör. Och jo, hundar kan lära sig att hitta kantareller. Gunilla Lindberg berättar om lyckade svamputflykter tack vare en vältränad nos.
Rosetterna på stallväggen vittnar om utställningsframgångar.
– Jag gillar att ställa ut mina hundar. Antagligen är en av anledningarna att jag är en riktig kaffekärring. För det blir mycket socialt samtidigt. Men det innebär samtidigt att jag måste få hjälp här hemma.
Två söner, 19 och 21 år, bor på gården. De ställer upp när mamma är på kurs eller på utställning. Några andra resor blir det inte för Gunilla Lindberg. Och semester är inte att tänka på.
– Här är alltid några hundar som ska passas. På sommaren är det inte så många dagishundar men då är det inackorderingar under semestern. Men det gör ingenting. Jag gillar inte att sitta stilla. Julen har varit lugn och jag har faktiskt hunnit titta lite på tv. Och fått ont i ryggen av att sitta i soffan.
Utsikten från gården är milsvid. Åkrar som avlöser varandra tills horisonten tar vid. Så långt ifrån Dalarnas djupa skogar som man kan komma.
– När pappa dog flyttade vi ner till Landskrona. Mamma bodde här som ung. Det var stort, vi kom ju från rena rama bonnalandet. Och jag minns den första dagen i skolan, jag förstod inte ett ord.
Så småningom hamnade Gunilla Lindberg på en gymnasieutbildning i Lund med inrikting på design. Hon berättar att det var hennes mamma som styrde in henne på den banan. Men det visade sig snart vara helt fel för den djurtokiga flickan.
– Jag hoppade av. Men jag lärde mig i alla fall att sy. Sedan var jag au pair i USA ett år och efter det jobbade jag bland annat på Haldex. Men jag ville jobba med djur. Jag jobbade ett år på Örestads smådjursklinik. Sedan utbildade jag mig till väktare. Det var ett yrke där jag kunde få träffa hundar.
I den vevan köpte hon ett litet hus i Saxtorpskogen – och öppnade så småningom ett katthotell. Det var inte plats till något mer. Men när kattägare – som också hade hund – inte visste var de skulle göra av hunden kunde hon inte säga nej. Självklart tog hon emot dem också.
– Då började jag leta efter något större. Men det var en period då priserna var höga. 2005 flyttade vi till Vadensjö.
Det är mycket som återstår att göra på gården. Det mesta fixar hon själv.
– Man blir inte rik på att ha hundhotell. Så jag ringer inte snickaren så fort något behövs göras. Tack och lov har allt som har med el och vatten fungerat.
Vinterhalvåret tillbringar hon i thermobyxor – några shoppingutsvävningar blir det inte.
– Jag har i alla fall köpt ett par finbyxor, thermo såklart, som jag har på mig när jag åker och handlar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus