Låst läge för handikappade Alexandra
När dagverksamheten organiserades om hamnade förståndshandikappade Alexandra Landin på ett ställe, flera av kompisarna på ett annat – där lokalerna inte ens var iordningsställda. Alexandra trivs inte och nu vägrar hon att åka till den nya dagcentralen. Mamman är mycket kritisk men Socialstyrelsen tycker att verksamheten är klanderfri.
Bildmaterial
26-åriga Alexandra Landin är svårt handikappad och måste ha tillsyn dygnet runt. Eftersom hon vägrar gå till den dagliga verksamheten får hon vara hemma med antingen sina personliga assistenter eller med sin mamma. Både mamman och Susanne Fridh (bilden), som är en av de personliga assistenterna, menar att verksamheten inte fungerar som den ska och att det är därför Alexandra vägrar vara med. Det tillbakavisas av områdeschefen.
landskrona. 26-åriga Alexandra Landin är svårt handikappad sedan födseln. Hon kan inte gå på toaletten utan hjälp, måste ha hjälp att äta, ramlar lätt, riskerar att få epilepsianfall, hon får lätt urinvägsinfektioner och är allergiker. Hon kan dessutom inte prata utan kommunicerar mest med kroppsspråk.
Alexandras mamma, Ylva Landin, har hela hennes liv kämpat för att dottern ska få ha det så bra som möjligt. För några år sedan drev hon bland annat tillsammans med några andra föräldrar till förståndshandikappade en kamp för att deras barn skulle få rätt till eget boende.
På grund av sitt svåra handikapp är Alexandra Landin beviljad personlig assistans. Hon har en egen lägenhet men någon måste vara med henne dygnet. Fem personliga assistenter hjälper henne, ofta måste de vara två samtidigt.
Fram till för ett halvår sedan gick Alexandra till daglig verksamhet på Pilgläntan fyra dagar i veckan. Men efter en omorganisation lades Pilgläntan ner och hon flyttades till annan verksamhet på Varggatan – trots att hennes mamma tidigt sade att hon inte ville att Alexandra skulle placeras där.
Tidigare stortrivdes Alexandra på dagverksamheten, när den var förlagd på Pilgläntan. Där hade hon sina kompisar och hon gillade personalen. Nu vägrar hon att gå till dagverksamheten.
– Pilgläntan hade en fantastisk verksamhet och hon växte otroligt av den, säger Ylva Landin.
Men medan Alexandra blev placerad på Varggatan, hamnade hennes bästa kompisar på Parkgatan. Enligt tjänstemännen skedde de nya placeringarna "enligt brukarnas behov och önskemål".
Ylva Landin fnyser åt formuleringen.
– Man kan fråga Alexandra om vad som helst – och hon svarar ja. Hon har inte kunnat säga något. Men på Varggatan vill hon inte vara. Där finns brukare hon är rädd för, bland annat är där en som knuffat henne så att hon bröt båda armarna, hon glömmer det aldrig! Och där finns personal hon inte har tillit till.
Första besöket Ylva gjorde på Varggatan blev en chock.
– Det var flyttkartonger överallt och flera helt nya människor för Alexandra, elsladdar hängde ut från väggarna – och i hallen stod en motorgräsklippare. Det är saker som kan vara farliga för de här brukarna, säger Ylva Landin.
Susanne Fridh är en av Alexandras personliga assistenter och även arbetsledare. Hon ger samma bild av lokalerna och menar också hon att verksamheten inte fungerar för Alexandra.
– Jag var där på besök och Alexandra satt i ett litet rum vänd mot väggen. Där satt hon och sorterade ballonger – långa för sig, runda för sig...
Ylva Landin och Susanne Fridh säger att det hände flera gånger när de kom på besök så satt Alexandra ensam med sina ballonger, att personalen lämnade henne och andra brukare ensamma.
Efterhand fick Ylva Landin fler tecken som tydde på att något inte stämde. Som att Alexandra måste övertalas att gå på toaletten när hon var hemma, hon fick flera gånger urinvägsinfektion och att hon kommit hem med både blåmärken och rivmärken. Men Alexandra kan inte själv berätta vad som hänt.
– Personalen kunde inte heller berätta, "allt var så bra", säger Ylva.
Både Ylva och Alexandras personliga assistenter märkte att hon mådde allt sämre, hon var ledsen och blev allt mer inbunden.
– Det är när hon kommer hem som problemen kommer. Hon tycker att vi svikit henne. Det har sedan dess gått allt mer utför och inget är kul längre, inte ens att välja kläder som hon annars gillar, säger Susanne Fridh.
Både Ylva Landin och Susanne Fridh säger att de blivit avvisade när de kommit på besök för att se hur Alexandra hade det och att de blivit uppmanade att inte besöka verksamheten.
– Vi har fått veta att besök måste vara planerade, så var det inte tidigare. Då gick det bra att komma på spontana besök, säger Ylva Landin
Till slut tyckte också Alexandra att det hade gått för långt. En dag i december vägrade hon att gå till dagverksamheten.
— Hon ville inte gå upp ur sängen, tårarna bara forsade, säger Susanne Fridh.
Susanne Fridh säger också att assistenterna erbjudit sig att följa med Alexandra till dagverksamheten – men inte tillåtits.
Så nu är Alexandra hemma tillsammans med de sina assistenter eller sin mamma. Daglig verksamhet har bytts ut mot för assistenttimmar och Ylva Landin måste använda sin lediga tid för att ta hand om sin dotter.
Det har inte hjälpt att Susanne Fridh i ett brev vädjat till områdeschefen att Alexandra ska få flytta till Parkgatan. Svaret har blivit det samma – det finns ingen anledning att flytta på Alexandra, hon trivs och har det bra på Varggatan.
– Det verkar handla om prestige och Alexandra hamnar i kläm. Andra brukare har ju åtminstone fått prova att vara på Parkgatan, men inte ens det går, säger Ylva Landin.
