En skuld Helsingborg aldrig betalade
Fientligheten mellan Landskrona och Helsingborg tar sig numera endast uttryck i ordväxlingen mellan städernas fotbollssupportrar. Annat var det efter Skånska kriget när beslutet om isningspengar skapade frostiga förbindelser mellan städerna.
Bildmaterial
Citadellet i Landskrona.
Så här fick det inte se ut på 1680-talet runt Citadellet i Landskrona. Vallgravarna skulle hållas isfria, en uppgift som pålades de redan hårt prövade Landskronaborna.
Det omfattande nätet av vallgravar måste hållas isfritt under 1600-talet för att förhindra en invasion landvägen.
LANDSKRONA. När det talas fotboll är sällan Landskrona BoIS och HIF:s supportrar på samma våglängd. För att inte tala om när lagen möts i seriespel. Annars samsas de båda grannarna väldigt bra känns det som.
Annat var det efter Skånska kriget när Landskrona, trots beslutet att det skulle vara en öppen stad, tvingades att ta fortsatta militära åtaganden för rikets säkerhet. Innan det Skånska kriget hade Landskronaborna inte behövt oroa sig för isen på vallgravarna runt Citadellet.
Men i början på 1680-talet la generalguvernören en ny tung börda på Landskronabornas redan hårt belastade skuldror. Då fick nämligen staden svara för att vallgravarna hölls isfria under vintern. Om vallgravarna frös till kunde fienden marschera rakt in i staden utan större problem.
Att hålla efter isen var förknippat med stora ansträngningar både vad gällde arbete och kostnader. När det frös till fick Landskronaborna ut med ishackor, båtshakar, spett, yxor och andra lämpliga redskap för att hacka sönder den.
Det var dessutom ett arbete som var förknippat med en hel del risker.
I författaren Åke Jönssons verk "Historien om en stad, del 1" berättas det om hur magistraten i Landskrona vände sig till generalguvernören Rutger von Ascheberg med besked om att staden inte ensam klarade av att hålla vallgravarna isfria. Något som man dessutom uppfattade som gravt orättvist att man ensam skulle bära kostnaderna för.
Rutger von Ascheberg delade uppenbarligen Landskronabornas åsikt för 1684 gav han direktiv om att Helsingborgs stad skulle hjälpa till vid isningen. Detta fastställdes den 1 december 1685 i ett kungligt beslut.
Från och med denna vinter skulle Helsingborgs stad betala en summa av 30 daler silvermynt till Landskrona i så kallade isningspengar.
Detta beslutet fick inte helt oväntat de styrande i Helsingborg att slå bakut.
"Vi kan inte betala några isningspengar" konstaterade man direkt. Därmed startade en period av synnerligen frostiga förbindelser mellan de båda städerna. Det tog flera decennier innan tvisten lade sig.
Militären i staden tycktes också lida med stadsborna vilket visade sig i en skrivelse från kommendanten 1686 där han begärde "att få låna 61 båtshakar och yxor kring isningens förnödenhet runt Citadellet" av stadsborna.
I gengäld skulle borgerskapet vara befriat "för isningen".
I Landskrona såg man trots denna lättnad ingen anledning att avstå från de silverdaler som Helsingborgs stad skulle punga ut med. Ett antal kravbrev skickades utan resultat. Då vände sig Landskrona direkt till generalguvernören och bad om hjälp att driva in skulden.
Detta hjälpte föga då magistraten i Helsingborg svarade att man inte förmådde betala på grund av dålig ekonomi. Dessutom ansåg man att skulden inte var bindande då inte magistraten i Landskrona hört av sig direkt.
Landskronas styrande skulle dock inte låta Helsingborg komma undan så enkelt. I början av 1690-talet återkom man med nya krav på isningspengar. Helsingborg svarade med en skrivelse till riksdagen där man ansåg sig inte behöva betala då "Landskrona har gynnats av många privilegier, emedan vår stad har drabbats av svåra pålagor".
Kungl Maj:t lät sig inte bevekas av Helsingborgarna utan stod fast vid att von Aschebergs beslut från 1684 gällde. Fortsättningsvis ville man dock inte ha med Helsingborg att göra i ärendet utan hänvisade till generalguvernören direkt.
Nu hade von Ascheberg ersatts av Otto Vellingk, och därmed såg Helsingborgarna sin chans. Man krävde att den nye generalguvernören skulle ompröva von Aschebergs beslut. Åter hamnade det hela hos kungen och i en resolution 1696 fastslogs att von Aschebergs beslut gällde.
Motiveringen var att Helsingborg var en mera befolkad stad och hade större förmögenhet och handel.
Beslutet fick magistraten i Landskrona att raskt skicka et kravbrev på isningspengar från åren 1685-1696. Totalt krävde man 360 daler silvermynt av Helsingborg.
Grannen i norr fortsatte dock att slingra sig. Man skrev till generalguvernören att det var en alldeles för hög summa men att man av välvilja skulle fina sig i att i fortsättningen betala 30 silvermynt årligen när det så krävdes.
Men inte nog med det, man skrev till 1697 års riksdag och krävde att delar av beloppet inte skulle betalas ut då det vissa vintrar inte blev is på vallgravarna. Dessutom föreslog man att kronobönderna i Landskrona skulle ansvara för att jobbet blev utfört.
Helsingborg fick åter nobben - men några pengar kom inte till magistraten i Landskrona. Först 1706 skrev man på nytt och krävde in pengarna. Att det dröjde så länge berodde antagligen på att det inte varit några besvärliga isvintrar de senaste åren.
Magistraten i Helsingborg totalvägrade dock att göra rätt för sig. Men man började förhandla. En taktik som tydligen lyckades bra som dimridå för det hela rann ut i sanden utan resultat.
Men 1713 vände sig Landskrona till den nye generalguvernören Burenskiöld och påpekade att Helsingborg inte reglerat skulden. Burenskiöld beslöt då att Landskrona skulle ha isningspengar från 1713 men den gamla skulden skulle lämnas därhän tillsvidare.
Magistraten i Helsingborg ville dock inte kompromissa. Landskrona skulle inte ha några isningspengar. varken den gamla skulden eller för framtida vintrar. Nu passade man dessutom på att lossa den stora argumentationskanonen.
I en skrivelse till 1713 års riksdag påpekade man att svenska staten var skyldig Helsingborg 12 000 daler silvermynt. Dessutom påpekades det faktum att Helsingborg drabbats hårt av de senaste två krigen.
Men skrivelsen lämnades utan åtgärd. Pengarna skulle betalas. Men skulden förblev oreglerad. 1716 begärde Landskrona en sista gång en utbetalning men Helsingborg vägrade styvnackat och så småningom töade hela isningsaffären upp och frågan lades till handlingarna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus