På vandring för ungdomarnas skull

Karlslundsområdet uppfattas av många som stökigt och farligt och som att kriminella ungdomsgäng härjar fritt. Vi följde med nattvandrarna en onsdagskväll för att höra hur de ser på saken.

Likheterna med en safari på savannen i mellersta Afrika i skymning är slående när vi ger oss ut tillsammans med nattvandrarna.

Men det handlar inte om lejon eller vattenbufflar. Det handlar om ungdomar – vanliga människor som fötts av andra människor och som håller på att bli vuxna. Samma ungdomar som folk brukar vara rädda för på kvällarna när de går ensamma. Som hänger i stora gäng.

– När vi går här på kvällarna vill de visa sig tuffa. Men de flesta är snälla. I början trodde de att vi kom från kommunen, nu har de fått förtroende för oss, säger Christina Höjeng.

Hon startade de rödjackade nattvandrarna i Landskrona tillsammans med sin man för tre år sedan. I dag är hon ordförande och de är tolv personer som vandrar regelbundet. På Facebook har de 1 002 anhängare.

– Det är svårt att få fler att vandra. De säger att de inte har tid, inte har egna barn eller att de är för gamla.

Och några av dem är rädda för att det ska hända något farligt.

Vi börjar på Pilängsrundeln där föreningen har sin källarlokal. Vi befinner oss i det område som flest Landskronabor uppfattar som allra farligast.

Första stoppet för kvällen är en skara unga killar som spelar fotboll på den spretiga gräsmattan mellan buskar och ljusgula tegelhus.

Nattvandrarna ger sig in i matchen. En ung kille blir liggande på gräset, skadad.

– Hej, jag heter Mia, säger Mia Norlén och sträcker fram handen för att hälsa när killen sätter sig på en bänk intill planen med sitt skadade finger.

Några poliser, socialtanter eller föräldrar till de unga som de möter försöker de inte att vara, ska de inte vara. I stället använder de medmänsklighet och ett vuxet och respektfullt bemötande.

– Vi ser 10-åringar som är ute vid tolv på natten i bland. Vi skickar hem dem eller ringer föräldrarna och frågar om de får vara ute så sent, säger Mia Norlén.

Just de här unga ungdomarna har ännu någon timme på sig att spela fotboll innan ett sådant samtal skulle bli aktuellt. Och de är knappast den typen av ungdomsgäng som vi spanar efter.

Vandringen går på asfaltgångar under kastanjeträd och förbi stilla lekplatser. På en busshållplats hänger tre killar i övre tonåren. Nu börjar det likna något.

– Vi vill inte vara med på bild, säger en av dem medan en annan drar upp den tunna jackan för ansiktet.

Nattvandrarna förklarar att vi kommer från tidningen och jackan åker ner en bit.

– Många av ungdomarna har stoppats in i ett fack, särskilt invandrarungdomarna. De är flest, syns mer och uppmärksammas mer. Vi försöker att inte hålla dem kvar i facket, vi försöker vara neutrala, säger Mia Norlén.

– Ungdomarna får en stämpel att de är kriminella för att de sitter ute. Vi har träffat många av dem, de är inte farliga, säger Sofie Jochumsen, som själv har hängt ute på stan när hon var yngre, men slutade när hon bildade familj.

Nattvandrarna pratar en stund med killarna, sedan fortsätter vandringen till andra sidan Koppargården och vidare till Karlslundstorget. På bänkarna utanför den kvällsöppna pizzerian får vi syn på nästa gäng – ett tjugotal tonårskillar.

När vi närmar oss blir stämningen upprörd och flera jackor åker upp för ansiktena. Det här är själva sinnebilden av skrämmande ungdomsgäng – många, stöddiga, högljudda.

– Ni får inte fota här på torget!

– Vilka är ni? Vad gör ni här?

– Det här är vårt område, ni får inte vara här!

Christina Höjeng säger att hon förstår att folk drar sig för att passera torget när de sitter där. Hade hon varit själv ute en kväll hade hon inte gjort det, då hade hon tagit en annan väg.

Men nu känner hon flera av ungdomarna sedan tidigare och säger att de är helt vanliga tonåringar i vanliga fall, men när mörkret faller och de är många beter de sig i bland hotfullt.

Martin Eriksson pratar om grupptryck.

– De vill visa upp sig inför varandra, att de vågar.

Han säger att mycket av den skadegörelse som förekommer också beror på viljan att passa in.

– Vi kan vara på en plats under kvällen och två timmar senare när vi går förbi har någon krossat ett fönster med en brandsläckare. Det är ungdomar från 12 år och uppåt.

– Jag anser att det är starkare att säga nej än att gå med på att göra det, men helst när de har växt upp här är viljan att vara med i en grupp stark.

En av tonåringarna på torget säger att vi ska få en intervju. I den vill han säga att det snart kommer att kosta pengar att gå på torget.

– Skriv det, att det kommer att kosta att gå på vårt torg! 220 kronor för vuxna!

Inspirationen från Malmö är påtaglig. Så klart låter det coolt att säga sånt inför sina kompisar. Och att hålla upp mobiltelefonen och låtsas att det är en pistol och skjuta av ett låtsasskott mot tv-fotografens huvud kan också verka coolt.

– De är unga och de kommer att växa upp och bilda familj, säger Sofie Jochumsen.

– Men om det är en grupp på tio är det alltid en som blir kriminell på riktigt.

Christina Höjeng tror att det bästa man kan göra är att bemöta ungdomarna som just ungdomar, inte som gängmedlemmar eller kriminella, för bakom den tuffa attityden finns det faktiskt en människa som oftast gör sitt bästa för att få ordning på sig själv bland alla tonårsproblem.

– För fem år sedan när jag flyttade hit vågade folk inte gå ut och fortfarande är det lite så, även om det har blivit bättre. Ju fler vuxna som går ut och visar att vi vill ha en lugn stad, att vi inte vill ha det här beteendet, desto bättre, säger hon medan föreningen går tillbaka till källarlokalen och äter butterkaka.

Helst skulle hon vilja att fler kom och åt butterkaka och gick med på nattvandringarna. Men vuxna är rädda för ungdomar, som om de var riktiga vilddjur på savannen.

Hon tycker inte att man kan lämna saken åt myndigheterna.

– Många ungdomar litar inte på kommunen, säger hon.

Patrik Pettersson
patrik.pettersson@hd.se 0418-49 65 58