Livet i Afrika det självklara valet

Vad är det värsta som du tror kan hända ditt barn? Få lär nog kunna sätta sig in Kristin Larssons rädsla för att en babianhane ska röva bort hennes lille son Leon. Men så ter sig också livet i Botswana något annorlunda än i födelsestaden Landskrona. Kontrasterna är stora.

1995 lämnade Kristin Larsson Sverige. Född i Landskrona och uppvuxen i Tågarp lockade världen för att hamna i Tyskland där hon träffade sin man Florian Stieböck. Paret hade dock större vyer än Europa och efter en semester på en så kallad lodge vid Chobe nationalpark i Botswana bytte man kontinent.

– Vi erbjöds arbete på lodgen som kan jämföras med en stor hotellanläggning och därifrån utgår bland annat olika äventyrsresor, säger Kristin Larsson när vi träffar henne för en förmiddagsfika på Gyllene Koppen i Landskrona.

Kristin och henens nio månader son Leon ska senare på dagen sätta sig på flyget på Kastrup och via Frankfurt, Johannesburg i Sydafrika och Victoria Falls i Zimbabwe så småningom komma hem till Botswana. En resa på ett drygt dygn och sammanlagt sex länder. Ett äventyr för lille Leon som dock är en härdad kille och som hunnit uppleva mer under sitt knappa första levnadsår än de flesta gör i ett helt liv.

– Ja det var lite bökigt när Leon skulle komma. Jag fick åka till huvudstaden Gaborone, hundra svenska mil bort, för undersökningar. Näst sista gången vägrade man ta mig ombord på flyget för att jag var höggravid. Men det löste sig till sist, säger Kristin med ett skratt.

– Jag ville inte besöka sjukhuset där vi bor, det håller för dålig klass. Så det blev att ta sig de 100 milen till huvudstaden även för förlossningen.

Att Kristin och hennes man Florian hamnade i Botswana är inget de ångrar. Erbjudandet att arbeta på lodgen nappade de på direkt och nu är det fem år sedan de flyttade dit.

– Vi har inga planer på att lämna Botswana just nu. Det kan bli så i framtiden om det fortsätter att vara struligt att få uppehållstillstånd. Just nu får man i princip det bara om man har en fast anställning. Vill man starta eget, som min man tänkte göra, är det mycket svårt att få uppehållstillstånd.

Om de lämnar Botswana blir det dock knappast för att flytta hem till Europa.

– Nej det lockar inte, jag kan tänka mig att vi kanske hamnar i Sydafrika eller Namibia. Vi trivs i Afrika och lär nog bli kvar där. Det handlar förstås också om Leons framtid och hans skolgång och så vidare.

Leon har svenskan och tyskan med sig som hemspråk. I Botswana är engelska ett av huvudspråken så det kommer han att lära sig.

– Sedan gör hans barnflicka allt för att han ska lära sig setswane, ursprungsspråket i Botswana. Hon talar det med honom så han kommer att bli fyrspråkig och det är förstås en stor tillgång, säger mamma Kristin stolt.

Att ha barn i Botswanas vildmark har dock sina sidor. Kristin får vara observant på helt andra saker än de som hotar hemma i Landskrona.

– Jag måste vara mycket noga med att Leon inte lämnas utan tillsyn när de vilda babianflockarna är nära. Mer än ett barn har rövats bort av de stora babianhanarna. Dessa har ingen respekt för kvinnor hur vi än försöker jaga bort dem. Det krävs att någon man sätter sig i respekt hos flocken, säger hon.

Sedan finns det ju förstås elefanter och bufflar som inte alltid respekterar privatlivet.

– Nej bara häromdagen kom en stor elefant dundrande genom gårdsplanen. Det gäller att hålla ögonen öppna. Bufflar, vårtsvin och andra även lite farligare djur som leoparder stryker hela tiden runt lodgen, säger hon.

Hemma i Landskrona bor Kristin hos sina föräldrar. Men hur trevligt hon än tycker Landskrona är så är det Afrika som lockar.

– Det är blandade känslor nu när jag ska åka hem. Men hemma är hemma och just nu är det i Botswana, säger Kristin och vinkar adjö till oss.

Lars Möller
lars.moller@hd.se 0418-49 65 91