Vallhund – mer livsstil än bara en sport

En låg vissling hörs över fältet, en bordercollie sätter av och rundar en fårflock, en ny vissling och fåren sätter sig i rörelse. Ännu en vissling och hunden får flocken att ändra kurs, mot fållan och herden. Till helgen tävlar medlemmar i Svenska vallhundsklubben om vem som är bäst på detta speciella teamwork människa–hund.

Det är måndag, tidig eftermiddag strax norr om Landskrona. Två män och en kvinna rör sig stillsamt i utkanterna av en stor fårhage. Det enda som hörs är de låga tonerna från deras visselpipor, och ett svagt brus från E6 ett stenkast bort.

Tre bordercollier ligger i gräset och fixerar en fårflock med blickarna, ivern att få visa framtassarna i konsten att valla står som ett elektriskt spänningsfält kring hundarna.

Kitty Pedersen tittar på sin treåriga tik Ess som då och då ger matte ett bedjande ögonkast, och skrattar.

– Hundarna är så fokuserade på jobbet att hanhundar kan jobba tillsammans med löptikar, och hanar som inte gillar varandra och kanske skulle bråka under andra omständigheter, fungerar hur bra som helst tillsammans, säger hon.

För en bordercollie är vallning själva meningen med livet, för deras hussar och mattar är det en sport som blivit en livsstil.

– Jo, på fritiden är det nästan bara detta som gäller, säger Patrik Hagelbrink och kallar in sin tre och ett halvtårige Ivar som behöver pusta ut i solgasset efter att felfritt ha flyttat en liten grupp med sex får från den ena änden av hagen till den andra.

– Om man säger så här: jag har skaffat får för att ha någonting att träna hunden på, jag har inte skaffat en hund för att jag behöver någon till att valla mina får.

Patrik Hagelbrink är glad att helgens tävling hålls på hemmaplan. Svenska vallhundsklubben ordnar tävlingar över hela landet, för dem som vill delta betyder det oftast långa och dyrbara resor.

Men är man entusiast så är man, och Patrik Hagelbrink deltar i alla tävlingar han kan.

– Man åker så mycket man orkar och har råd med. Det kostar eftersom man ofta måste övernatta. Varje tävlingsdag veterinärbesiktigas hundarna nämligen på morgonen, därför måste man vara på plats på morgonen även om man sedan kanske inte startar förrän sent på eftermiddagen.

Peter Ohnell ansluter från andra sidan fältet med sin två och ett halvtåriga tik Abby som också hon framgångsrikt flyttat en liten grupp får.

– Vad vi gör är att vi försöker imitera verkligheten. Hundarna ska hämta fåren så att bonden slipper vandra iväg över fälten och hämta hem dem, förklarar han.

För att visa att det inte spelar någon roll hur många får flocken består av, hundarna är lika skickliga på att hämta hem fem som sjuttiofem, går han iväg en stund senare och släpper ut hela flocken på just sjuttiofem djur i hagen. Hundarnas spänning stegras, alla tre vill vara med och visa vad de kan. Men det blir bara en uppvisning för Landskrona Posten. Sedan lämnas fåren i fred att beta.

– På tävlingarna använder vi bara fyra, fem får två gånger på en dag, sedan byter vi ut dem. God djurhantering går allra först i den här sporten, fåren får inte bli stressade, säger Peter Ohnell.

Så ser de heller inte särskilt stressade ut, snarare bara milt förundrade inför allt ståhej med kameror och främmande människor.

Men på lördag och söndag blir det ännu mer ståhej. Då får de agera högst nödvändiga statister när ett trettiotal vallhundsekipage från när och fjärran ska göra upp om åtråvärda poäng. Patrik Hagelbrink hoppas att helgens tävling ska ge honom och hans Ivar en biljett till SM.

– Men marginalerna är hårfina, det räcker med att en enda visselsignal är för svag eller för stark för att man ska förlora poäng...

Suzanne Holmberg
suzanne.holmberg@hd.se 0418-49 65 22