Stilfullt om 1800-talet

Hur var livet för kvinnorna på 1800-talet? Det gav engelsklektorn Birgitta Berglund en bild av på torsdagskvällen då hon föreläste på Landskrona museum på temat "Krinoliner och korsetter".

Då engelsklektorn Birgitta Berglund skrev sin doktorsavhandling om tre kvinnliga 1800-talsförfattare, bland andra Emily Brontë, väcktes hennes intresse för vad kläderna i romaner står för.

– Man tolkar folk efter hur de klär sig. Man dömer ganska snabbt vad det är för en person man har framför sig – är det en Östermalmstjej eller är det en proggare.

I stället för att skriva att en kvinna var slarvig beskriver och antyder romanförfattaren i stället hur hon var klädd, till exempel att kjolen var felknäppt.

Birgitta Berglund framträdde i en svart sidenklänning från slutet av 1800-talet.

– Det var mycket svart på 1800-talet. Om vi håller oss till England så finns det två anledningar. Drottning Victoria blir änka vid fyrtio års ålder och klär sig i svart i resten av sitt liv. Eftersom hon är kunglig så är hon trendsättare. Ett annat skäl är den industriella revolutionen. De många fabrikerna spyr ut massor med sot och då var det praktiskt att klä sig i svart.

Under 1800-talet och borgarklassens framväxt är den hårt arbetande affärsmannen ett ideal och han klär sig också i svart. Detta för att distansera sig från den aristokratiska playboyen som bär grälla färgstarka plagg.

Kläderna på 1800-talet var många gånger obekväma. Det var populärt att med korsetten framhäva den kvinnliga silhuetten och timglasformerna.

Fram till att krinolinen uppfinns på 1850-talet åstadkom man de stora och vida kjolarna efter principen lager på lager, med underkjolar.

– Kvinnorna kunde bära på upp till fem kilo med kjoltyg som hängde från midjan och det måste ha varit fruktansvärt obekvämt.

Med Krinolinen behövs inga underkjolar då det var en stålställning med ringar som blev allt vidare ju närmare golvet.

Något annat som var obekvämt var de så kallade strumpebanden.

– Man knöt ett band ovanför knät, men man fick knyta rätt hårt så att strumporna inte kasade ned, vilket gjorde att man kraftiga röda ringar på benen.

Under större delen av 1800-talet hade kvinnorna inte underbyxor. Allt med byxor på kvinnor var ovärdigt.

– Så det var ju lite kallt när det blåste, säger Birgitta Berglund och fortsätter:

– Det är som värst med korsettmodet från 1840-talet och fram till 1920-talet då de försvinner ett tag.

I och med Chanels genomslag blev de ärmlösa klänningarna som hängde raka från axlarna moderna. Timglasformerna var inte längre moderna och i stället för korsett hade man bh:ar som i det närmaste tryckte in brösten.

– Men, på 1930-talet, kom korsetterna tillbaka i mjukare, bekvämare och trevligare former.

Göran Stenberg
goran.stenberg@hd.se 042-489 90 89