Larmade brandkåren – anhölls för mordbrand

När Kenneth Hansson såg att det brann på Slottscaféet ringde han brandkåren. Men i stället för ett tack blev han själv gripen som misstänkt och fick sitta i arrestcell. Nu är han friad från alla misstankar, men utan ursäkter.

Att Slottscaféet står kvar där det står kan Landskronaborna förmodligen tacka Kenneth Hansson för. Han befann sig i parken tillsammans med en vän på kvällen den 28 augusti när han fick se att det slog lågor från byggnadens trädäck.

– Jag skulle bara gå och kissa när jag såg något som lyste i ögonvrån, säger han.

Med mobiltelefonen slog han 112 och snart kom brandkåren. De fick bukt med elden innan någon större skada inträffade. Kenneth Hansson kände sig tillfreds över att ha kunnat göra en insats för sin stad. Precis som övriga invånare är han trött på skadegörelse och anlagda bränder.

Till platsen kom även två polisbilar från Helsingborg. Han skulle just sätta sig på cykeln för att ge katterna mat där hemma när en av poliserna kallade på honom.

– De frågade när min far var född och när min mor var född. De lyckades trycka på en öm punkt för de är döda sedan länge. Jag bad dem att inte ställa fler sådana frågor.

Sedan hände något som Kenneth Hansson knappast hade förväntat sig.

– De talade om att jag var misstänkt och att jag skulle följa med. De stoppade in mig i en bil och jag fick åka till Helsingborg. Jag fick inte in det i huvudet, jag tänkte att det här inte kan vara sant. Jag sa att jag hade sett tre eller fyra killar i parken under kvällen och att det förmodligen var de som hade tänt på.

Men det hjälpte inte. Kenneth Hansson blev anhållen som misstänkt för mordbrand och fick tillbringa natten i arrestcell.

– De tog min skjorta, mina strumpor, mina skor och min jeansväst. De plockade av mig rubbet. Telefon, tändare. Jag fick ett par byxor, en tröja och ett par sandaler. Jag kände mig som en massmördare. Jag grät som ett barn.

Vid lunchtid dagen därpå fick Kenneth Hansson lämna fingeravtryck och han blev fotograferad med en nummerskylt på bröstet.

– Som om jag var med i Björnligan. Jag tänkte att hur långt ska de trycka ner mig? Hjärtat slog och huvudet bankade. Jag hade inte fått mina mediciner som jag har ätit sen -85.

Klockan 14.39 dagen därpå släpptes han. På sig hade han statens gröna fångkläder. I dem fick han åka buss och i dem fick han handla nya kläder och skor på stan i Helsingborg. Han var även tvungen att köpa en ny mobiltelefon.

I efterhand tänker Kenneth Hansson att det är det mest förnedrande han har varit med om.

– Den upplevelsen har satt djupa ärr i mig. Jag är besviken, arg, ledsen och rakt ut sagt förbannad. Man tappar förtroendet för rättsväsendet. I fortsättningen kommer jag varken att ringa brandkåren eller polisen, säger han.

Patrik Pettersson
patrik.pettersson@hd.se 0418-49 65 58