Läsarbrevet:"Tänk vad skönt att ha tillit"
Bildmaterial
"Min pappa är min hjälte. Han kan allt som jag vill lära mig", skriver Ylva Carlsson i ett läsarbrev.
Arkivfoto: ROBERT EKEGREN/SCANPIX 2001
Läsarbrev.
Tillit.
Ett vackert ord, ett som gör mig trygg, kanske ett av de bästa.
Om jag inte känner tillit, kan jag inte leva ett tryggt liv. Tillit till mina vänner, mina kompisar som jag tycker om. Tänk vad det är viktigt.
Jag vill tro gott om de människor jag möter. Då tror jag att de tänker gott om mig. Vad jag sänder ut av känslor tror jag att jag får tillbaka. Kanske naivt, men jag ångrar det inte. Alla människor har något gott inom sig.
Om jag inte litar på mina vänner, hur ter sig livet då?
Tänk vad skönt att ha tillit.
Den första människa jag känner tillit till är min mamma. Hon matar mig, sköter om mig och vyssar mig till sömns. Jag känner mig helt trygg.
Så småningom när jag är större — jag kan inte veta exakt när — flyttar jag över min mesta tillit till min pappa.
Mamma berättar fortfarande sagor för mig på kvällen, men kräver mycket av mig på dagen. Jag saknar hennes kramar och får inte så mycket värme längre. Egentligen kommer jag inte ihåg att hon kramade mig när jag var mindre, men jag antar att det var så.
Min pappa är min hjälte. Han kan allt som jag vill lära mig. På sommaren simmar vi, det kan inte mamma. Hon är rädd för vatten.
På hösten följer jag med till Vasatorpsskogen för att plocka svamp med pappa. Vi cyklar dit och pappa försvinner in bland de mörka granarna. Jag vågar inte gå så långt, tänk om han inte hittar mig. Det gör han ju förstås alltid.
Mamma följer aldrig med.
På kvällarna trollar pappa för mig. Han plockar fram tioöringar ur mina öron och min näsa. En gång trollade han fram en liten söt halsberlock med ett foto av mig som liten. Jag blev jätteglad.
Mörka vinterkvällar promenerar pappa och jag till farmor och farfar som bor på Wilson park. När jag går där i mörkret med min hand i pappas stora, frågar jag massor om himlen och om stjärnorna som lyser så klart. Och pappa svarar och har förklaringar på alla mina frågor.
När jag fyller år gör pappa en fiskdamm med målade sjöjungfrur och massor av härliga fiskar, växter och slingrande alger, allt i lysande färger.
Han är händig, min pappa. Han bygger en fågelbur till våra undulater. Den är i trä med ribbor som han slipar med sandpapper och trär igenom med mässingstråd. Fåglarna, en ljusblå hane och en limegrön hona, stortrivs däri. Dom kvittrar och badar och min mamma säger att de stänker ner.
När jag fyller sju år får jag ett jättefint dockskåp i två våningar, tre rum och kök med spis och pyttesmå kastruller, riktiga små lampor i taken som går att tända. En spiraltrappa leder upp till andra våningen. Söta, små möbler och mattor, till och med tavlor och speglar på väggarna, allt finns där. Detta har min pappa gjort och jag har inte haft en aning om det.
Jag blir jätteglad. Inte konstigt att jag älskar min pappa och känner tillit till honom.
När jag får en lillebror är det nästan bara pappa som har tid med mig. Då gör han och jag ännu mer saker.
Nu finns inte min kära trygga pappa. Men han lever kvar i mina minnen.
Vill du också skriva ett läsarbrev?
Skicka text och eventuell bild till någon av följande adresser:
E-post: redaktionen@hd.se
Brev: Helsingborgs Dagblad, Redaktionen, 251 83 Helsingborg
Tänk på att skriva kort och glöm inte att bifoga namn, adress och telefonnummer.
