Läsarbrevet: När jag skulle inhandla en ram
Bildmaterial
Illustration: Staffan Sommelius
Läsarbrev.
En dag för många år sedan fick jag för mig att en av mina bilder, ett urklipp från en tidning, behövde en ny ram. Därför travade jag iväg till ramaffären.
Det fanns väldigt mycket att välja på, så det tog sin lilla tid att gå igenom hela sortimentet, det gällde ju verkligen att välja rätt. Därför tog jag ytterligare en runda runt hyllorna, som dignade av ramar. Kunder kom, valde, köpte och gick medan jag vandrade runt i affären utan att kunna bestämma mig. Det började bli lite genant.
En av försäljarna hade undrat för en mansålder sedan om jag behövde hjälp. Oh, nej då, jag behövde absolut ingen hjälp! Nu kom den andre fram till mig och frågade med ett leende om han kunde stå till tjänst och jag avböjde återigen, nu med lätt hettande kinder.
Letandet fortsatte och efter ytterligare en tidrymd hade jag äntligen nästan bestämt mig. Nu valde jag bara mellan tre olika ramar. Jag vände och vred på dessa, så att de snart skulle kunna säljas som bättre begagnade.
Jag kunde till min stora fasa helt enkelt inte bestämma mig!
Nu började svetten bryta fram i pannan. I nacken kände jag tusen myror krypa. Tungan förvandlades till sandpapper. Benen började darra. Jag var så generad över situationen, att jag innerligt önskade att lösas upp till intet.
Försäljarna, som så småningom förstått vad jag var för en typ, försökte dölja sin munterhet, men jag såg det allt och det gjorde liksom inte situationen bättre. Även om jag unnade dem ett gott skratt. Om det bara hade gällt någon annan, liksom.
En lång stund stod jag där och försökte välja utan att se. Det fanns helt enkelt inte en enda liten tanke i knoppen, jag kände bara en stilla bris mellan öronen och kunde inte bestämma mig för någon av ramarna! Nu ville jag bara komma ut ur affären med värdigheten i någorlunda behåll. Hur åstadkommer man något sådant efter att ha tillbringat ett halvt sekel bland dessa ramar? Med en kraftansträngning fick jag snurr på hjärnan, som räknade ut en i mitt tycke godtagbar lösning. Karskt och raskt gick jag fram till kassadisken.
Högtidligt sade jag: "Ni har många vackra ramar i er butik och jag har funnit en som passar utmärkt till mitt konstverk. Tyvärr förhåller det sig så, att jag har glömt mäta storleken på verket, så jag ber att få återkomma någon gång under morgondagen. Adjö!" Var i all världen kom dessa uppstyltade ord och meningar ifrån? Verket? Det var ju bara ett enkelt urklipp! Nu kändes det som om min ansiktsfärg var i stil med ett stoppljus och kroppen var som själva stolpen!
Jag försökte försynt slinka ut genom dörren. Naturligtvis fastnade handtaget på min väska i dörrhandtaget. Medan jag stod där och slet i remmen kunde försäljarna inte längre hålla tillbaka skrattsalvorna. Tala om explosioner! Jag fick loss väskan och snubblade ut ur butiken och i väg utan en blick bakåt.
Jag besökte aldrig ramaffären igen. Jag gick inte ens förbi butiken. Över huvud taget vistades jag inte på gatan, där butiken låg, förrän en lång tid efteråt. Mycket lång.
Lisbeth Karlsson
