Läsarbrevet: Jag slapp stryk och risbastu
Bildmaterial
Timmerflottningen skedde i sakta mak på älven och var en rolig och förbjuden lekplats för barnen.
Läsarbrev. I Boo socken i Örebro län på 1900-talet fanns åtskilliga arbetsområden. Baron friherre Hugo Hamilton ägde marken som bestod av skogar, åkermark, sågverk, järnverk och glasbruk. Baron Hamilton bodde själv på slottet Boo, en stenskapelse i mörkt rosa. Strax intill fanns en mycket gammal kyrka. Intill kyrkan fanns också en skola. Baron Hugo Hamilton var initiativtagare av barnbespisningen. Före 1925 genomförde han att barnen i skolan försågs med bullar och mjölk.
Åkermarken blev arrendegårdar. Skogarna sköttes av skogvaktare. Sågverken förädlade skogen till byggmaterial. Barkveden byggdes till milor som framställde träkol. Det rök och lät i hela bygden. Järnbruket arrenderades då av en stockholmsfirma, Söderberg och Haak. På bruket förädlades järntråd till spik.
Jag har fått mig berättat att glasbruket fanns i slutet av 1800-talet och lades ner 1905. Endast skärvor påminner om den tiden.
Timret forslades ofta på vattendragen, 5 mil sjö var tillgänglig för ändamålet. Sjöarna var utan strida forsar så timret flöt i sakta mak med lite hjälp då och då av någon flottare.
En bit ut i sjön och med ett fäste vid stranden fanns timmerbryggor. Två bastanta plankor var kedjade ihop som flöt på vattnet, en tillgång för flottare att styra och kontrollera stockarna till sågverket.
Vi barn var ganska intresserade och olovandes fanns och vistades vi där. Det var spännande att springa på de smala timmerplankorna som guppade allt efter ens egen tyngd. Ibland var man ganska vårt om fötterna.
En dag tappade jag balansen och hamnade under vattnet bredvid alla stockarna. Jag hade tur, min sex år äldre syster drog upp mej ganska odramatiskt.
Nu blev det till att bege sig hem genom det lilla samhället. Vi tog oss gråtande igenom brädgården med alla höga brädstaplar som skydd.
Min syster talade genom tårar om hur otroligt klumpig jag varit samtidigt som hon höll mig i ett stadigt tag i de genomsura kläderna. Gråten från mig var inte mindre.
Det var säkert en rätt ynklig reträtt, för vi visste att för dylika förbjudna tilltag kunde man få risbastu eller stryk med handflatan. Men väl hemma talade mamma i stället om vad som kunde hänt. Mot alla odds slapp jag stryk och risbastu.
