Läsarbrev: Fjällstuga till minne av en konsul
Läsarbrev. Söndagen den 27 juli, Martadagen, firade vi med nybakat bröd till namnsdagskaffet. Vi befann oss i Konsul Perssons stuga vid Sårjåsjaure och hans dotter Marta P:son Henning (1881–1969) hade namnsdag. Hon var med oss, även om hon inte kroppsligen var närvarande.
Marta, som var det elfte och sista barnet till Konsul Nils Persson (1836–1916) och hans hustru Brynhilda Sandberg (1839–1907), besökte sin far som hade gruvor på norska sidan nio gånger. Vid ett av dessa tillfällen då hon vandrade över gränsen och passerade Sårjåssjön bestämde hon att här borde en stuga ligga.
I sin bok Ett händelserikt liv (Hälsingborg 1962, Schmidts boktryckeri AB) berättar hon om sin barndom och uppväxt i Helsingborg, sina studier och sitt yrkesarbete som framstående öron- näs- halsläkare på bland annat Karolinska sjukhuset, Falu lasarett, Serafimerlasarettet och som chef för en Rödakorskontingent samt som praktiker i Helsingborg.
Hon lät uppföra denna vackra lilla stuga 1922 till minne av sin far och som gåva till Svenska Turistföreningen. Hennes första möte med STF ägde rum den 27 juli 1892 i Sulitelma, min barndoms sagoland. Där träffade hon en av stiftarna av STF, professorn i geologi Hjalmar Sjögren. Marta P:son Henning var under 23 år ledamot i STF:s styrelse och fick STF:s silvermedalj 1924. Samtidigt med Marta var även Dag Hammarskjöld styrelseledamot. Han var en entusiastisk fjällvandrare och gjorde många turer runt Sårjås och Sulitelma.
Man förstår verkligen att Marta P:son Henning blev betagen i platsen där denna stuga är belägen. Claes Grundsten skriver i sin bok Padjelanta och Sulitelma (STF 1992) om det extraordinärt vackra landskapet. Glaciärvattnet i Sårjåsjaure skiftar i allsköns turkosa och mintgröna färgnyanser. Fjället Sorjoscokkha (1702 m ö h) är draperat med glaciäris och täckt av snö även under sommaren. Alldeles invid stugknuten ligger ett ständigt dånande vattenfall där vattnet sugs med stor kraft lodrätt ner i en smal klippklanjon ett tiotal meter i en kokande häxkittel med virvlande skum.
Att i våra dagar få möjligheten att använda denna kulturhistoriskt mycket intressanta stuga är en fantastisk upplevelse. Vi svenska fjällentusiaster börjar så sakteliga ta lärdom av våra norska grannars arbetssätt, dugnad, som innebär att man kommer samman och gör ett frivilligt jobb i ett arbetslag.
Vid kyrkhelgen i Staloluokta 2006 satt vi några stycken och talade om stugan och kom fram till att något måste göras. Vi bildade ett nätverk, Intressegruppen för Sårjåsjaurestugans bevarande. Vi blev tio personer som under ett par juliveckor i år skrapade bort gammal färg och målade stugan i en vacker röd färg. STF stod för materiel och proviant.
Sista putsningen gjordes lördagen den 26 juli, solen sken från en molnfri himmel och vår känsla var obeskrivlig när vi såg vår stuga stå där i solskenet skinande fin efter sin ansiktslyftning. I stugan finns två rum med fyra bäddar i vardera, en bra vedkamin i vardera rummet, gasolspisar och tillräckligt med utrustning för enkel matlagning.
Från fönstret i rummet ut mot sjön kan man följa strömstararnas dykande och matningsomsorger av ungar och drillsnäppan står där också och knixar. Floran omkring stugan är också imponerande med fjällgentiana, rosenrot, binka, fjällglim och purpurbräcka alldeles i närheten.
