Om spegeln log

Sommarnovellen. Kaylee sitter på sin säng och hör mamma och pappa bråka. De bråkar om henne. Hon hör inte orden, bara den ledsna tonen i mammas röst och hur upprörd pappa är.

På matbordet står maten orörd kvar. Potatisen och biffarna kallnar. Såsen får äckligt skinn. Alex har låst in sig på sitt rum, satt på sig de stora hörlurarna och plågar sina trumhinnor med skränig hårdrock. Han vill slippa höra gråt och gräl. Det bråkas ständigt, varenda dag. Och alltid börjar bråken med henne. Andrew är lyckligt frånvarande. Han blir sur på henne då han kommer hem från universitetet och hon förstör hans dag hemma genom att starta gräl och göra mamma ledsen.

– Kan du inte bara vara normal?

Den kommentaren slängde han ur sig senaste helgen han var hemma. Mamma hittade smörgåsen och chokladbiten som Kaylee borde ha ätit i soporna. Kaylee trodde att hon gömt dem säkert under en servett men mamma hittade dem. Mamma har börjat avslöja ett efter ett av hennes trick. De är vana och tror inte längre på hennes lögner.

Andrews ilska gjorde ont.

– Men jag försöker ju, var hennes svar.

Men Kaylee vet själv inte om det var lögn eller inte. Hon vill försöka, vill inget hellre än att vara normal. Vara mammas och pappas perfekta, normala dotter. Vara god lillasyster till Andrew liksom god storasyster till Alex. Hon vill göra sig förtjänt av deras kärlek, göra dem stolta över henne.

Och så vill hon så gärna vara vacker. Liksom Agnes i skolan, med blonderat hår, moderna toppar och snygg pojkvän. Eller som Mandy; med lockigt rött hår, höga betyg och bedrifter på tennisbanan. Mandy är söt. Och smal. Samantha är också söt. Kanske lite rund men hon är söt och verkar alltid ha en ny pojkvän.

Inga pojkar tittar på Kaylee. Hon är bara en i den gråa mängden. Hon sticker inte ut, hon blandas in och försvinner i en folkhop. Ingen skulle komma ihåg hennes ansikte. Alla kommer ihåg Agnes och Mandy.

Kaylee har försökt. Pluggat långt in på natten, helg som vardag. Visst, hon får bra betyg men det kan alltid bli bättre. Alltid bättre. Aldrig lagom och aldrig gott nog. Hennes raka hår blir aldrig så vackert och lockigt som Mandys. Hon skulle aldrig kunna bära upp kläder som Agnes. Kanske om hon var lite smalare. Om hon blev smalare än alla andra skulle nån märka henne då?

Men ibland vill hon sjunka ihop, krympa till Tummelisas storlek så hon inte tog så stor plats inom familjen. Andrews fotbollsmatcher glöms bort för att pappa måste skjutsa henne till träffarna med läkare och terapeuter, Alex fick vänta utanför skolan och missade sin gitarrlektion den gången hon svimmade efter att ha sprungit i trappan i två timmar. Hon skäms så. Hon borde inte få ta så mycket plats.

Kaylee tar tyghunden Miss Paw i famnen och kramar henne. Hon vill sjunka ihop bakom gosedjuret och gömma sej.

Andrews matcher och Alex lektioner är viktigare än att Kaylee kommer i tid till alla dumma läkarsamtal som ändå inte ger nåt resultat. Under tre års tid har läkarna lovat att hjälpa henne, att hon ska bli bättre men ingenting har hänt.

Det är två månader sen hon kom hem från senaste sjukhusvistelsen. I veckor låg hon i sängen och fick knappt gå upp. En slang kördes ner i magen genom näsan och pumpade i henne näring. Hon hatade slangen, försökte dra ut den, försöka sticka hål på den, men de stoppade henne. De hade alltid koll på henne. Hon slogs och bråkade men ingen lyssnade. De lyssnade inte på hennes rädsla, ville inte förstå hennes ångest. De förstår inte den kalla klump av skräck som får henne att vilja gråta varje gång de sätter en tallrik framför henne.

– Du måste äta, Kaylee. Annars kan du dö. Du är ju så mager.

Nej och nej! Ser de inte valkarna, celluliterna, allt det fladdriga? Spegeln ljuger inte, den reflekterar verkligheten. Hon vet att hon är sjuk, men hur de än tjatar på henne kan hon ändå inte se det de påstår är så uppenbart. Magen putar så hon ser ut att vara gravid, låren är så runda, armarna sladdriga och äckliga, ansiktet är runt som en boll, kinderna är pösiga, håret är rakt och livlöst och faller ut, hon har påsar under ögonen, ser trött ut, skinnet är grått och glåmigt, hon hatar kurvorna, hatar brösten och rumpan som står ut så hon får en konstig form.

Hon kämpar för att göra spegeln nöjd. Den blir aldrig nöjd. Varför är alla andra smala och inte hon? Så många av flickorna i skolan är så smala och fina. Varför tvingas inte de ligga på sjukhus med slangar i näsan, varför tjatar ingen på dem, varför tvingar ingen dem att gå upp i vikt? Orättvist. Henne kallar de sjuk när hon försöker gå ner i vikt. Ingen kallade Christine sjuk då hon gick ner flera kilo förra terminen och blev så smal inför modeshowen på skolan. Varför klagar de just på Kaylee? Kan de inte lämna henne ifred? De äckliga kilon som hon la på sig på sjukhuset har snabbt försvunnit sen hon kom hem.

Kaylee kramar Miss Paw hårt i famnen och känner tårarna komma.

Hon vill så gärna försöka, vill göra det de ber henne men det är så svårt. En viskande röst i huvudet säger åt henne att låta bli, skäller på henne, straffar henne då hon ger efter för mammas tjat och böner. Maten fastnar i halsen och hamnar sen i toaletten. Det går inte att vara olydig mot rösten i huvudet. Den är envis, dominerande och hämndlysten. Den har absolut kontroll. Jo, magen gör ont och känns tom men den känslan är det enda som får rösten att berömma henne. Den kallar henne duktig då hon står emot, när siffrorna på vågen tickar nedåt. Och hon vill så gärna höra att hon är duktig.

Ibland vet hon inte om hon vill bli frisk. Frisk innebär att växa upp, ta ansvar, inte vara mammas och pappas lilla flicka längre, lämna en trygg zon, utsättas för många krav. Hon vill krympa tillbaka till barndomen, till den tid då hon var lycklig.

En gång var hon faktiskt lycklig. Hon har nästan glömt hur det känns. Hon ser på gamla kort från tiden då hon var barn, då hon leende med en glass i handen poserar framför kameran på nöjespiren. Hon ser på korten från födelsedagskalas med tårta, ballonger och presenter, semestrar utomlands, resorna till stranden och nöjesparkerna, gången då hon fick klappa en delfin. Då var hon glad och lycklig. Det är konstigt att tänka att hon en gång var lycklig. Det är så långt borta, som i ett tidigare liv.

Nu undrar hon om mamma, pappa, Andrew och Alex kanske skulle ha det bättre utan henne. Vem skulle sakna henne, hon som jämnt ställer till problem och gör mamma ledsen. Endast Miss Paw skulle sakna henne. Den trogna tyghunden som följt henne genom alla hennes levnadsår, som alltid tagit emot hennes tårar, kramat och tröstat.

Frisk innebär också att bli fet. Kaylee ryser. Nej, gode Gud, låt aldrig det ske! Hon hatar sitt utseende nu, så hur skulle hon kunna tycka om det hon såg om hon blev tjockare än hon redan är? Det skulle aldrig gå! Inte ens normalvikt duger. Nästa steg från normalvikt är ju övervikt. Hon vill lägga så många kilon som möjligt mellan sig och övervikten för att försäkra sej om att hon aldrig blir tjock. Utan kontroll skulle hon vräka i sig mat, äckligt fett och socker, magsäcken skulle utvidgas, hon skulle aldrig sluta äta och vikten skulle skjuta i höjden. Men ingen förstår det.

Grälet pågår fortfarande där nere. Kaylee torkar bort tårarna. Hon är trött på att jämnt gråta. Bara de inte pratar om att lägga in henne igen. Hon vill verkligen inte hamna på sjukhuset igen, där kontrollen tas ifrån henne, där de tvingar upp henne på vågar, inte låter henne låsa dörren till toaletten, där hon måste ligga i sängen i timmar och inte får gå till TV:n utan att tvingas ner i en rullstol, där hon lever i ständig ångest och rösten i huvudet inte lämnar henne ifred en enda stund.

Kanske borde hon lägga sig. Somna så hon slipper ifrån den här sketna dagen och slipper höra grälet. Slipper alla tankar som snurrar i huvudet. Sova och undfly världen några timmar. Ibland är läggdax den bästa tiden på dygnet.

Kaylee reser sig, går bort till lampknappen och släcker ljuset. Hon byter om till pyjamas utan att röra vid kroppen, vill varken röra vid eller se den. Hon måste dra åt bandet i midjan hårt annars glider byxorna ner. Så kryper hon i säng tillsammans med Miss Paw. Det är svårt att hitta en bekväm position att ligga. Benen skaver så mot madrassen och gör ont. Hon vänder och vrider på sig. Men under täcket slipper hon i alla fall frysa. Hon är nästan alltid så kall.

Somna är svårt. Tankarna snurrar. Mat, mat, kalorier och siffror. Grälet upphör. Det slår i dörren då pappa går. Trött och ledsen går han ofta en promenad efter grälen. Ikväll går han nog till puben för att äta fisk och pommes. Det blev ju ingen kvällsmat. Hon hör mamma knacka på Alex dörr och fråga om de ska värma maten och se på TV. Hon hör dem gå ner för trappan, hör plinget från mikron och det dova ljudet från TV:n.

Pappa har inte kommit hem då hon slutligen somnar, men mamma har lagt sig, Alex tittar på TV. Så skönt att fly in i drömlandet, bort från den hatade verkligheten. Just nu vill hon vara lycklig i drömvärlden, den plats där hon är fri och lycklig och där alla speglar ler.

Nicolina Jacobsson