Bergsbestigerskan

En svensker?

Amalie Tram såg ut genom fönstret och ner på Israels Plads. Som om svaret fanns därnere någonstans bland stånden med paprikor och äpplen. Tomater och hallon. Fång av liljor.

Julimorgonen i ett tunt soldis med mjuka kanter. Flimrande bort mot Ørstedtparken. Luften varm genom det öppna köksfönstret.

Hon fortsatte att packa ner kläder i resväskan som låg på bordet. Bikini? Nej, baddräkt. Ja. Den som hon köpt i Tilsvilde…

Mölle låg vid havet.

Alltid något, om allt annat skulle gå åt helvete.

Inom sig upprepade hon ”En svensker” för tionde gången den här morgonen. Vidsträckta taggiga skogar, Cornelis Vreeswijk, berg med snö och älgar med jättehorn, ABBA… och språket… som man spillde ut glaskulor över ett stengolv.

– Amalie, han ÄR söt, och rosorna…

I sitt inre hörde hon fortfarande Stines ord igår natt. De hade suttit på Zoo Bar och Amalie hade visat bild av honom i mobilen, berättat om blommorna hon fått.

Stine:

– Men for fucks sake, go for it Amalie!

Jodå, hon hade varit på gång i går kväll. Nu var hon tveksam igen.

Hon satte på ”Magtens korridorer”. Reningsbad på hög volym. Hon gick ut i badrummet.

Såg sig i spegeln,

”Hej”, formade hon med munnen till sig själv. Till uppnäsan, till de kiselgröna ögonen, små rynkor vid sidorna, det nyslingade håret.

”Lortepaaarforhold!” larmade ”Magtens korridorer” från vardagsrummet.

De hade bestämt att hon skulle ta tåget upp till Helsingör, färjan över till Helsingborg. Där skulle han möta henne och så skulle de åka de fyra milen upp till Mölle.

Han hette Tomas. Svensken. Hans händer över hennes kropp…

De hade mötts på Statens museum for kunst. Som i en film hade han stått bakom henne. För tre veckor sedan. Hon hade gått dit av gammal vana. Hon var visserligen klar med sin C-uppsats om J F Willumsen, men hade svårt att lämna det bakom sig. Trots det nya jobbet på ”Designer Heaven”.

Utgångspunkten för examensarbetet var Willumsens ”En bergsbestigerska”, den som hängde i rum 221. Målad 1912. För snart hundra år sedan. En bergsbestigerska… tre år innan kvinnor hade rösträtt. En självständig kvinna uppe på berget. Hans fru Edith hade stått modell. Amalies tes i uppsatsen var att konstnärer var seismografer, att de kände skälvningarna långt innan alla andra.

Utifrån den bilden hade hon skrivit sitt arbete.

Amalie hade hört Tomas röst bakom sig. Höga vokaler.

– Undrar vad det är som hon ser? hade han sagt.

Hon hade ryckt till, vänt sig om. Sett in i de där blå klara ögonen. Det ljusa håret och munnen i ett snett leende. Från överläppen löpte ett ärr upp till höger.

– Förlåt, jag skrämde dig. Han hade lett ännu bredare.

Hon var inte färdig för... Inte redo att möta någon ny. Hon hade en kille. Nils. Nej, det hade hon inte! De hade precis gjort slut, hade time-out, eller vad fan det var. Carine hade sett Nils med en tjej i baren på Skovshoved Hotel förra söndagen. Amalie hade nära nog kräkts. Fem år. Five years.

– Får jag bjuda på en kaffe?

”Nej”, hade hon tänkt.

– Ja, hade hon svarat.

Gett honom ett leende. Svensken. Det hade varit lätt.

Amalie hade berättat om sitt examensarbete. Först trevande och sedan allt mer uppfylld. Resan till Paris sedan ner till Pont-Aven i Bretagne. Där hade Willumsen mött Gaugain. I slutet av förra seklet. Hon hade vandrat där. Ljuset över fälten. Illuminerat. I hans fotspår. Fantastiskt.

Han hade målat i sjuttio år. Av lust. Först lust, sedan färger, hade han sagt.

Tomas hade lyssnat. Ingen brådska. Berättat att han var Art Director på reklambyrån Galopp 55 i Helsingborg Fått hennes nummer. Ringt samma kväll.

Hon hade bjudit in honom till Köpenhamn. Med ett gäng av hennes kompisar. Han hade klarat det. Vännerna alltså. Han hade sovit över hos henne.

Hans händer över hennes kropp. Fuck Nils! Hon slutade att ringa honom.

Hon skrev i sin dagbok:

”24/7. Har träffat en svensk. Tomas Fjällfors”-

När de kom in i Mölle så häpnade hon. Som en solfjäder bredde husen ut sig från hamnen, upp mot den skogsklädda bergsryggen. Italien, Frankrike. Det påminde också vagt om Tilsvildeleje där hon och Nils hade bott på Strand Hotel. Hon mjuknade en aning vid tanken. De hade haft det fint där. Nils Ørenius. Fan också…

– Vad fint här är, sa hon medan Tomas parkerade vid Hotell Kullaberg nere i hamnen.

– Min morbror hade hus på andra sidan berget, i Arild. Jag har varit i trakten en massa somrar och jular.

Hon såg ner på hans händer.

Gör vad du vill med mig…

Hotellet en dröm. Mattor som från ett indiskt hov. Bulliga soffor, kuddar, fågelburar, sekretärer, en fläkt i taket stor nog att lyfta ett flygplan, oljemålningar av kvinnor med runda höfter, fyrtorn i piskande storm, backanter, tungfotade män med monoklar. Hon älskade det.

Det var kväll och de satt i matsalen. Vid verandafönstret som sträckte sig från vägg till vägg. Solen som bärnsten i fönstrens buckliga glas.

Tidigare på rummet hade hon fått honom att göra vad han ville med henne. Hon med honom.

– Ursäkta mig…

Tomas reste sig.

– Måste bara gå på herrummet…

Amalie satt och tittade ut genom fönstret. Såg bort mot bergets gröna rygg dit solen nu började leta sig. En segelbåt för motor på väg in i hamnen.

Hennes telefon ringde. Dolt nummer.

Hon svarade.

– Hi, det är Nils.

Fuck…

– Nils, du har väl inte dolt nummer!

– Nu har jag.

– Jag kan inte prata med dig.

– Hör på nu…

Hon reste sig, gick ut ur matsalen. Ut från hotellet och ner i hamnen.

– Är du kvar? Var är du? frågade han.

– Det har du inte med att göra.

– Du är med någon.

– Det har du inte med att göra.

– Fan!

– Jag lägger på.

– Nej, Amalie, jag vill att vi ska försöka igen. Jag vill ha barn med dig.

– Du är fan i mig helt jävla galen.

– Jag älskar dig.

– Du nu…

– Lägg inte på… nej…

– Ring inte igen.

Hon klickade bort honom.

Tomas satt vid bordet när hon kom in.

– Förlåt, jag tog bara lite luft, sa hon.

– Mår du inte bra?

– Jo, jag… jag mår väldigt bra faktiskt.

Det kom på natten. Tomas sov tungt bredvid henne.

Tvivlet kom från de öppna balkongdörrarna med sommarens alla dofter. Uppblandat med ljudet av vågors krusningar. Vad gjorde hon här? Vem var det som låg bredvid henne? Hon gick försiktigt upp. Satte på sig en av hotellets vita badrockar. Tog fram sin dagbok och gick ut på balkongen och satte sig. Luften mild. Framför henne hamnen och havet och bakom en svagt rosa himmel som skvallrade om en ny dag. Hon öppnade dagboken och skrev: ”Är med Tomas i Mölle. Nils ringde”.

Nils hade träffat henne i veka livet. Han hade böjt sig. Böjt sin sturska nacke för henne. Det var hon som velat ha barn, inte han. Nu ville han plötsligt. Fast han manipulerade. Hon visste precis. Hur många gånger hade han inte betett sig som en idiot, hon hade flytt, lämnat honom. Han hade halat in henne igen. Han visste precis hur, han… barn… det ville hon, fast med Nils…

Hennes tankar vandrade ut över vattnet. Hon kom att tänka på Willumsens målning ”Det store relief”. Någon hade beskrivit dess innebörd: ”hvilken søgen og tvivl man må gå igennem for at blive et menneske med klare tanker”. Hon hade lagt det på minnet. De raderna talade till henne.

Morgonen kom. Hon var reserverad. De åt frukost i matsalen. Kaffe, sandwiches, scrambled eggs. Hon petade i maten. Satt på en vulkan.

– Jag trodde… sa Tomas.

De hade bestämt dagen innan att de skulle vandra över berget. Uppleva naturen. Nu slingrade hon sig. Hade mycket att göra hemma sa hon. Räkningar att betala. Förbereda sig inför nästa vecka. Tomas backade, hans ögon fästa på henne.

– Visst, inga problem. Jag förstår.

Hans språk som harpspel. Kling kling. När de så packat ihop ångrade hon sig igen. Där ute på parkeringsplatsen framför hotellet.

– En liten runda hade varit skönt.

Vulkanen var på väg. Hon visste inte i vilken riktning. Han såg på henne. Smekte henne över kinden.

De gick iväg. Längs strandpromenaden. Passerade en badplats. Han namngav växter hon aldrig skulle sett, om han inte pekat. Vildapel och slån i bergets skrevor. Hagtorn och benved.

De vandrade en bit ovanför havet, längs en stig utmed bergssidan.

– Det är fint här Tomas, sa hon.

Han skrattade.

– Gå försiktigt.

De passerade badplatsen Ransvik. Det var här som kvinnorna och männen badat tillsammans för hundra år sedan. Det sprängde i hennes tinningar.

Först lust, sedan färger. Först lust, sedan färger.

De fortsatte. Uppåt. Havet därnere som en blank duk.

Till slut kom de upp på en platå. Det skedde plötsligt. Hav, himmel och berg möttes. Hon stod där, svettig efter vandringen. Vulkanen brast. Hon såg Danmark på andra sidan vattnet, men hon var här och ingen annanstans. Först lust, sedan färger.

Hon stod här. Som en bergsbestigerska.

Hon såg på Tomas. Hans ögon blå som vattnet därnere. Hans händer.

Hon log.

– Vad är det? frågade han.

– Jag vill åka till Paris med dig, sa Amalie Tram.

Åke Högman