Sveket

Den vita bänken var inte längre vit. Några grönvita färgflagor var det enda som viskade om hur den hade sett ut när den fortfarande gick att sitta på. Hon hukade sig och tog stöd mot gruset med den ena handen och stack in den andra under de murknande brädorna. Försiktigt trevade hon runt med fingrarna tills de hittade den skrovliga, böjda spiken. Nyckeln hängde där den skulle. Liten och kall. Försiktigt och vant lossade hon den, drog fram den i den bleka höstsolen och vägde den i handen en stund innan hon låste upp.

En välbekant lukt av fuktig jord och damm mötte henne i tamburen. Hon lät en avvaktande blick svepa över allrummet och det minimala köket innan hon tände lamporna och gick in. Kängorna och jackan behöll hon på. Kylan och fukten skulle inte ge vika i första taget, trots att vedkorgen vid kakelugnen var välfylld med prydligt itusågade grenar och några gulnade tidningar. Det kändes ovant att inte ha något att packa upp. Ingen tung väska med lakan och ombyten, inga extra barnskor eller icakassar med konserver, pulversoppor och snabbkaffe. Hon pressade undan tanken innan den fick henne att sakna. Skafferiet såg ut att vara välfyllt. Sänglinne brukade alltid ligga inknölat i bäddsoffan. Här fanns allt hon behövde just nu och ändå ingenting av allt det som brukade fylla hennes vardag. Tystnaden var nära på öronbedövande och det skrämde henne lite, trots att det var för tystnaden som hon hade kommit.

Han skulle just svänga vänster in på den smala grusvägen, då han fick syn på henne. Hon gick med ryggen mot honom, på väg mot stugan. I samma sekund som han blev varse henne, beslöt han sig för att fortsätta förbi infarten och vända i det lilla samhället en par kilometer bort. Han hade bara hunnit få en ögonblicksbild, ändå var han säker på att det var hon. Han körde förbi den nedlagda skolan och glasskiosken som hade slagit igen för åratal sedan. När han kom till den ödsliga parkeringen vid kyrkan bromsade han in och ställde bilen på tvärs över två parkeringsrutor.

Han analyserade bilden av henne som man granskar ett fotografi. Trots att hans inre bländare bara hade varit öppen ett par sekunder, mindes han allt med en skärpa som förvånade honom. Hon var medellång som förväntat. Den röda hårfärgen såg äkta ut, trots att hon närmade sig fyrtio. Grova kängor, en minimal ryggsäck och en grön jacka hade han också hunnit lägga på minnet. Plötsligt visste han inte vart han skulle ta vägen. Han hade varit så säker på att stugan skulle stå tom och övergiven så här års, som den brukade göra. Att köra den långa vägen hem lockade honom inte. Han mätte olika alternativ en stund. Sedan startade han fiaten och rullade ut från parkeringen.

Istället för att vända och köra tillbaka, tog han till höger och följde vägen som rundade viken. Innan han kom ut på udden passerade han förbi ett par 70-talsvillor i vitt tegel och mörkbrun panel och därefter några små stugor som sörjde sina sommargäster. Bommen vid campingplatsen var nedfälld och förseglad med ett kraftigt hänglås, men utedasset var öppet och vatten fanns i sjön.

Hon vågade inte lägga sig innan glöden i kakelugnen hade falnat. När hon till sist kröp ner under täcket, behöll hon understället och raggsockorna på. Hon vilade huvudet på kudden och studerade kvistarna i furutaket. Det var inte riktigt mörkt ännu. Solen syntes inte längre, men månen lyste starkt. Hon mindes farfars stolta min när alla brädorna äntligen hade varit på plats. Ett innertak i klarlackad furu - en modern lyx. I drömmen kom farfar tillbaka. Han satt på en stol nedanför terrassen och skalade potatis med en liten kniv. Skalen ringlade sig ner mot gräset. Då och då körde han ner näven i vattenbaljan som stod på trädgårdsbordet framför honom och fiskade upp en ny liten knöl. Huden i hans ansikte var slät, hans min var enträgen och hans rörelser återhållna men bestämda. ”Sätt dig ner tös”, upprepade han. ”Inte kan du ränna runt på det där viset.” Kanske var farmor där i drömmen också. Hon syntes inte till, men hennes närvaro märktes.

Han stod intill ett björnbärssnår och tömde blåsan när han såg hur lamporna släcktes i den lilla stugan tvärs över sjön. Som väl var hade han haft kikaren med sig. Han hade iakttagit henne då och då under kvällen. Hon verkade vara ensam. Ingen bil stod på uppfarten. Han kunde inte se henne i vardagsrummet eftersom fönstret skymdes av en kraftfull ek. Men han hade haft tillfälle att studera henne under ett par timmar, då hon hade suttit insvept i en filt i köket med en dator framför sig. Hon hade bara lämnat sin arbetsplats för att hämta något att dricka. Ansiktsdragen var svåra att skönja, men han kände ändå tydligt igen dem från profilbilden på facebook.

Hon hade hoppats att det skulle gå lättare att skriva här, att hon skulle komma närmre essensen av sitt liv. Det var trots allt här som alla avgörande händelser hade ägt rum. Men det gick förvånansvärt trögt. Hon raderade lika många ord som hon lyckades skriva ner. Om igen förbannade hon att hon hade valt en mobil-operatör med usel täckning. Hon hade så gärna velat prata bort en liten stund med Simon och pojkarna. Hon gick den smala stigen ner till stranden, där de första guldgula höstlöven redan hade lagt sig till rätta som en gyllene matta. Först då kom hon på att ingen hade tagit upp båten. Det brukade vara Martin som ordnade med den saken men nu hade han, hennes enda syskon, haft fullt upp med att lappa ihop sig själv, sedan hans fru hade tagit flickorna med sig och flyttat till en förortslägenhet i Malmö. Öskaret låg och guppade i den gula plastbåten, som till hälften var fylld med vatten. Farfars gamla gummistövlar räckte henne ända till knäna. Ännu sju år efter hans död hade ingen nänts kasta dem. Hon klev ner i det kalla vattnet och började ösa.

Ett tunt utsträckt frosttäcke låg över fiatens rutor när han vaknade. Sovsäcken hade skyddat honom mot kylan och han kände sig ganska utvilad. Det fanns fortfarande en liten skvätt kallt kaffe kvar i termosen, men skorporna var uppätna. Han insåg att han snart måste fixa mat på något sätt. Han vågade inte lita på sin fiskelycka. Han hade allvarligt funderat på att köra de trettio milen hem igen med outrättat ärende, när han upptäckte henne nere vid stranden. Det tog en god stund för henne att ösa båten och han hade trott att hon skulle försöka dra upp den på land när hon var klar. Men det gjorde hon inte. Istället hämtade hon årorna som låg under en buske invid stranden, lossade tampen och satte sig tillrätta med ryggen mot fören. Han fylldes av en märklig känsla av stolthet när hon med bestämda tag rodde ut över viken med kurs mot kyrkan. Hon såg stark ut, inte liten, skör och ängslig som han mindes henne.

Hon brukade ha blommor med sig när hon besökte graven, men idag fick hon nöja sig med några vackra nypon- och slånkvistar som hon hade skurit loss vid stranden. Vattnet var stilla och det gick lätt att ro. Hon hörde några sjöfåglar lyfta och såg en man vid en liten grön bil på udden mitt emot, annars syntes inget liv till. En kvart senare gjorde hon fast båten i en sten nära kyrkogårdsmuren.

Han stuvade snabbt in sina få saker i bagaget och backade tillbaka upp på vägen. Han passerade henne när hon höll på att dra upp båten invid kyrkogårdsmuren. Hon vred snabbt på huvudet och höjde handen till en anonym hälsning när han körde förbi. Han skulle hinna före henne till graven. En obestämd men starkt elektrisk känsla fortplantade sig i hans taniga kropp. Han hade aldrig riktigt vant sig vid att se sitt eget namn på stenen, under sina föräldrars. Trots att det hade gått tjugo år sedan han slutligen dödförklarades, skrevs hans namn dit först då hans far dog. Han förstod att hans barn inte gick hit för att minnas honom, utan för att hedra sin farfar som hade blivit som en pappa för dem när han försvann. Precis så som han hade önskat. På det sätt han inte själv hade förmått.

Hon stod kvar en stund och såg ut över viken innan hon öppnade den lilla bakgrinden till kyrkogården. Hon vände sig om en sista gång och tittade ut över vattnet innan grinden gick upp. Bilden av båtarna som sökte efter pappas kropp i sjön kom alltid för henne när hon stod på den här platsen, hur gärna hon än ville skaka av sig den. Det hade varit Martins idé att skriva pappas namn på gravstenen. För hennes del hade det räckt med en liten mässingsplatta i minneslunden. Hon gick till graven för att minnas farfar och farmor. Efter dem var sorgen äkta och stark. Sorgen som pappa hade lämnat efter sig var mer som det variga såret efter ett svek. Hon gick omvägen om skjulet och hämtade en grön, konformad plastvas som hon fyllde med vatten från kranen intill komposten.

När hon närmade sig graven såg hon en reslig, manlig, gestalt med grått hår. Det var något mycket välbekant över honom. Benen stelnade och vägrade ta ett steg till. Hela hennes kropp förstod vem han var.

Sara Maria Valtonen