Doften av kaprifol

Nära den stora krukan med kaprifol slår jag mig ner. I en mjuk grön stol utanför altandörren. Jag är glad att jag fortfarande kan sitta i den. Och att jag fortfarande kan resa mig och gå in till mitt rum. Själv.

En del av de andra som sitter här i sina stolar och ser upp mot den ljusblå himlen som skymtar mellan hustak och fasader behöver hjälp att resa sig och sedan få rullatorn i rätt läge. Innan de kan gå in till sitt.

Personalen säger att jag inte minns någonting längre. De säger att jag saknar egna minnen.

Inga minnen.

Är det bättre att kunna gå än att veta vad som en gång hände?

Kaprifolen bredvid mig sprider en mörk, tung, mjuk och ljuvlig doft. En doft som rymmer vackra somrar, sol och snabba moln. Jag ser upp mot kaprifolens långa smala vita kronblad. De rör sig i vinden. Jag tänker på vinden nere vid havsstranden. På vinden som får enarna att gömma sig i klippskrevorna, jag tänker på vinden som på somrarna böjde grenarna i björkens topp, uppe på höjden där jag bodde. Björken som ville vara i fred och sökte skydd på det rundade grå granitbergets läsida. Jag tänker att jag är gammal och fårad men att jag en gång var ung. En ung man som kände vinden mot den släta kindens hud. Och jag tänker på den sommaren.

Den sommaren. Som jag ser den när jag blickar tillbaka.

Jag vet. Ingen skriver brev längre. Så jag skriver inget brev. Jag föreställer mig. Ser framför mig hur den avlägsna horisonten griper tag i ditt hår, ser håret fara ut över havet, som gripen av en längtan någon annanstans.

Jag minns hur vacker du var, hur mycket jag älskade dig. Jag minns ditt svarta hår och din mjuka mun. Du hade klänningar i olika somriga färger. Gulblommiga, blåmönstrade och en med röda tulpaner på.

Jag minns att du en gång frågade om jag var arg på dig. Om jag inte tyckte om dig längre.

Jag vill att du ska veta. Jag var aldrig arg. Jag var lycklig.

Jag vet att man kan se en människa på olika sätt.

Som en siluett. Bakifrån, utan ansikte. En människa som är där men ändå inte. Som om denne såg åt ett annat håll, tänkte på något okänt och hade sina tankar långt borta. Ogripbara.

Sån var aldrig du. Du såg på mig. Och när du log. Då log du helt. Och jag. Jag var lycklig.

Ja, jag var lycklig. Men de som arbetar här säger att minnet kan tillbakabildas. Att allt jag en gång lärt och allt jag en gång upplevt skulle ha raderats.

Kriget var över. Mina föräldrar köpte en sportstuga vid Finsbo. Inte långt från det gamla fiskarsamhället.

Jag såg dig. Jag var 19 år och läste juridik på universitetet. Du var 16 år och arbetade som servitris på Lindgårdens konditori. Mitt emot Stadshotellet.

Du och jag skulle segla över världens alla hav. Vi skulle ha många barn. Vi skulle leva lyckliga och åldras tillsammans. Det var det vi sa. Den sommaren. Fick vi barn?

Jag träffade aldrig din far. Jag minns du sa att han var sträng, att han slog dina bröder när de gjort något orätt. Han var fiskare. Trodde att man levde eller dog, och att allt berodde på gud. Gudsviljan.

Din far kunde vara länge till sjöss. Han fiskade långt ute på Nordsjön. Havet var oförutsägbart, skoningslöst.

Din mor hade svart huckle när hon gick till kyrkan varje söndag. Hon bad tillsammans med de andra kvinnorna.

Dina föräldrar levde i en annan tid.

Under det stora lövverket på konditoriets utegård serverade du mig kaffe ur en vit porslinskanna. Jag satt i skuggan.

Jag vet att jag satt i skuggan.

Du såg på mig och log. Min röst darrade när jag frågade om du och jag kunde träffas en kväll. Om vi kunde gå på bio. Vi såg Borta med vinden med Clark Gable och Vivian Leigh. På sandstranden mitt i Stilla Havet kysstes de. De låg på stranden, vågorna slog över dem och mörkret hade fallit. Minns jag rätt? Jag tror att det var mörkt.

Jag är säker på att det var mörkt.

Jag följde dig hem. Du bodde i ett litet vitt trähus med utsikt över Gullmarsfjorden. Jag höll din hand när vi gick. Det var inte långt, vi gick genom stadsparken, förbi färjeläget, smekte Havsbadhusets senvarma träväggar. Över fjorden syntes ljusen från Fiskebäckskil. Där bodde de

sista Skaftöskepparna. De som ägde fiskebåtarna som sådana som din far arbetade på.

Jag fick inte följa dig ända hem. Vi höll om varandra innan vi skiljdes åt. Jag minns att du luktade gott. Du luktade liv. Du var glad.

Sedan sågs vi varje dag. Vi träffades efter att du arbetat. Ibland bara en kort stund, ibland badade vi tillsammans i havet. Det hände att vi satt på klipporna. Undangömda klippor. Jag kan se det klart framför mig.

Jag förstår inte hur de kan säga att jag inte har några minnen.

En kväll satt vi längst ute på Stångehuvuds yttersta stenkant och såg solen sakta sjunka mot havet i väster. Du frågade om jag hade varit ihop med någon förut. Jag sa som det var. Att du var min första kärlek.

Den kvällen kysstes vi.

Vi såg aldrig när solen gick ner i havet. Din mor hade sagt att du måste komma hem tidigt, för så gör anständiga flickor.

Min mor och far läste böcker hela dagarna, ibland hade de vänner på besök. Jag fick sköta mig själv. Jag var ju vuxen. Jag cyklade på grusvägarna och kände doften av vild kaprifol. Vild kaprifol.

Jag gick till konditoriet så ofta jag kunde. Ibland satt jag där och läste. Stig Dagerman. Du sa att dina föräldrar aldrig skulle tillåta en bok av Dagerman i sitt hem. Men du tyckte om när jag läste högt för dig.

En lördag eftermiddag slog vågorna över kajkanten då jag cyklade till konditoriet för att träffa dig. Vinden var stark. Du var upprymd. I dag måste vi längst ut på klipporna sa du. Jag tyckte det lät farligt.

Du stod framför mig. Jag var rädd att du skulle blåsa till havs. Jag höll fast dig i mina händer och såg på dig. Ditt långa hår sveptes bakåt. Havet fräste och bakom dig slog stora vita kaskader av skum upp. Ditt ansikte sken. Av lycka.

Mina föräldrar hade rest till Göteborg för att gå på teater. Vårt hus stod tomt, högt upp med utsikt över den vilda fjorden. Vi cyklade dit. Gick in. Satte oss i soffan.

Vi skalade apelsiner. Och medan vi matade varandra med apelsinklyftor såg vi ett ensamt skepp med hissat stormsegel forsa fram över den våldsamma havsytan.

Vi gick in i mitt rum. Vi var lyckliga.

Vi träffades igen. Och igen. Och det var fortfarande sommar.

Den sommaren.

Men en kväll mötte jag dina bröder. Du och jag hade just skiljts åt. De hade hårda nävar. De sa att jag inte fick träffa dig igen.

Nästa dag var du inte på konditoriet. De sa att ett av dina syskon kommit förbi och sagt att du inte kunde komma dit mer. Att du måste

resa till en släkting i Uddevalla som var sjuk. Jag cyklade till ditt hem och sökte dig. Din mor ville inte släppa in mig. Hon sa att jag inte skulle försöka träffa hennes Sara något mer. Att ogudaktiga människor bara förde olycka med sig.

Du och jag.

Vi träffades inte mer. Jag skrev brev. Fick du mina brev?

Samma höst skrev du till mig.

Sara, din handstil var vacker. Den svävade ut över pappersarket. Det stod att du väntade barn. Men att jag inte skulle oroa mig. Att du tänkte på mig, men att vi inte var avsedda för varandra. Kanske i ett annat liv. Att du skulle fara till Norge och bo hos släktingar på din mors sida. Men att du och jag aldrig skulle träffas igen.

Nu sitter jag här. I en grön stol. Tillsammans med andra människor som också sitter här. Som också har minnen.

När jag berättar något om mitt liv för personalen säger de att jag stjäl andras historier.

Efter en liten stund tänker jag tyst att de inte längre ska få veta vad som finns i mitt huvud. För det tillhör bara mig.

Personalen rör sig som skuggor. De frågar om vi inte fryser. Och när någon invänder att det är ju sommar frågar personalen om vi svettas, om det är för varmt. De undrar om vi inte vill gå in en stund på våra rum innan det är dags för middag. De hjälper gärna den som inte kan klara sig själv. Men jag vill sitta kvar.

Jag fick inga fler brev från dig. Du skrev aldrig mer.

Det här är inte heller något brev. Det här är bara minnen.

Jag vet inte om du lever. Men jag vet att mitt liv. Det blev. Livet blev.

Något annat.

Inuti mitt huvud skriver jag till dig. Jag skriver till dig för att jag inte ska glömma. Snart är jag också borta och då finns ingen. Ingen som minns. Oss.

Och. Den sommaren.

Per Eklöf