Eld upphör

Den här natten skulle bara ett enda plan landa. Daniel var på väg hem och vi satt alla och väntade i ankomsthallen, smeknamnet på den lilla baracken. Området var ett militärt flygfält och där klarade man sig förutan flådiga ankomsthallar.

Planet var försenat. En kvinna i arméuniform hade precis hällt upp kaffe till oss. Barnen fick saft. Minstingen drog mig i kjolen.

– Mamma, mamma jag vill också ha saft.

Jag lyfte upp honom i knäet.

– Här är ditt glas. Drick nu.

Min mans kaffekopp sköt jag ända fram tills den nuddade hans hand så att han skulle slippa leta. Han var krigsinvalid märkt av granatsplitter i ögonen.

Vi satt på några grovhuggna träbänkar vid ett massivt furubord, nedslitet, solkigt. I den skumma belysningen kunde jag ana två våningssängar borta i hörnet med plats för totalt fyra personer att övernatta om det skulle behövas. Ingen lyx någonstans.

Sedan urminnes tider hade vi varit två folk i samförstånd, gelikar i samma land, samma område, existerat sida vid sida. Vi levde av markerna, samsades kring omgivningarnas ymnighet och de båda folkstammarna frodades likt två stolta träd vars rötter drack vatten ur samma jord. Näringen fördelades till respektive grenverk där varje enskilt löv fick sitt.

Två välfungerande världar.

Men så en dag tyckte sig någon ana olikheter mellan de båda träden. Det ena trädets blad var mörkt gröna medan det andra trädets blad verkade skifta i en nyans bara aningen ljusare. Plötsligt fanns en skiljelinje mellan oss endast möjlig att urskilja i våra hjärnor.

Fyra år av sitt liv hade Daniel tvingats offra på kriget, inkallad nätt och jämnt krigsmyndig. Fyra år av evighet. Ett liv utan sina älskade bröder, systrar, föräldrar. Fyra års outhärdlig saknad, för både honom och oss.

Under korta stunder av vapenvila lyckades han skicka iväg enstaka kort på sig själv och sina militärkompisar så att vi kunde se hur han hade det. På ett av korten stod han med hjälmen dinglande på gevärskolven och en arm runt axlarna på någon plutonskamrat. På ett annat stod han och skrattade invid soppköket med en mugg kaffe i högsta hugg.

Muntra och lättsamma miner.

Sådana bilder kunde åtminstone för några korta ögonblick lugna en orolig mamma.

Men utanför kameralinsen gled stridsflygplanen runt bland molnen. Varje gång bomberna föll likt dundrande åskregn tvingades oskyldiga människor springa för livet och söka skydd i sina små trähus.

Vi levde själva i den yttersta periferin av striderna, men när vinden stod på från krigsområdet tyckte vi oss höra ett avlägset muller från bombanfallen. Det var förstås en omöjlighet, avståndet var för långt. Men vi visste vad våra medbröder och medsystrar tvingades gå igenom på båda sidor gränsen.

Daniels frånvaro utvecklades till en bristsjukdom inom oss alla, men permission var nästintill en önskedröm. Det fanns alltför få män i krigsför ålder, alla behövdes vid stridslinjen. Först efter fyra år blev hans ansökan beviljad.

Och nu hade vi samlats på militärflygplatsen.

Det var omöjligt att koncentrera sig på kaffedrickande. Min man blev orolig när han hörde att jag reste på mig, så jag ledde honom bort till fönstret, fram till fönsterkarmen. Den kändes kall. Jag tittade upp mot natthimlen och försökte berätta för honom att ännu syntes inget på himlen, men förmådde inte prata när alla minnen från Daniels barndom översköljde mig. Det gick inte att hejda tårarna.

Tankarna gick tillbaka till de första stegen, det första ordet, alla leenden så underbara som bara en liten unge kan ge. Att få sitt första barn var något speciellt.

Krigstillstånd hade varit vår vardag långt före Daniels tillkomst och redan före fem års ålder började han fråga om krig och fred. Varför krigar man? Måste man bråka? Måste vuxna också bråka?

Han tänkte att om man utplånade de ansvariga för kriget, skulle allt bli bra. Fast de ansvariga befinner sig oftast på en skyddad plats dit missiler och robotvapen inte når. Soldater ute i strid är vanliga människor och alla har någon nära anhörig oavsett vilken sida man befinner sig på.

Jag kan förstå om hämndbegär uppstår hos krigsoffer och deras närstående. Men hat är en smittsam sjukdom och överförs alltför lätt till nästa generation. Och till nästa. Och nästa. Till sist har man glömt varför man hatar och hatet blir till en sorts perpetuum mobile – en evighetsmaskin i destruktivitetens tecken där ingen hittar avstängningsknappen. Vilken sorts framtid ger man i arv till sina barn med en sådan attityd?

När mina väninnor diskuterar hur vi ska få fred menar de att ingen orkar vara så snäll att det räcker för att skapa fred. Jag förstår om man inte orkar göra goda gärningar dagarna i ända, men vad skulle hända om man tänker tvärtom? Med det menar jag att man slutar fokusera på det man ändå aldrig kan uppnå och i stället bestämmer sig för att avstå ifrån att göra dåliga saker. Visst är tanken banal, kanske nästintill menlös, men jag vet inte hur många gånger jag funderat över vilken inneboende kraft det ligger i denna enkla föreställning – att avstå från negativa handlingar.

Tänk om man kunde låta bli att snäsa av sin make bara för att ens åsikter divergerar, eller tänk om man lät bli att kommentera grannfrun aningen för högt enbart för att hon liksom av en händelse skulle få veta att man tycker att hon ser lite fånig ut. Och tänk om statsmännen inte trappade upp sina grymheter för att slutligen starta ett krig, och i stället avstod från att ge order om att döda och massakrera människor bara för att de har förmågan att se livet utifrån andra infallsvinklar.

Tänk om alla avstod från att göra destruktiva saker mot varandra, hur skulle världen se ut då? Inga grannar som skällde på varandra, ingen osämja mellan familjemedlemmar, inga politiker som startade krig för att deras stolthet blivit kränkt … Inga världskrig, inga negativa handlingar.

Och med det perspektivet skulle fortfarande ingen ha gjort något positivt – enbart avstått från det dåliga.

Jag medger att tanken bara är en teoretisk konstruktion, men visst skulle världen ha kunnat bli annorlunda?

Inne i baracken stegrades våra känslor. Vi tyckte oss höra ljudet av en flygplansmotor.

Och så …

Mellan två stjärnor syntes ett fyrmotorigt militärt transportflygplan närma sig i mörkret.

De yngsta syskonen spanade med stora ögon.

Planet var kamouflagemålat, spräckligt i olika grågröna nyanser. Men på en mörk natthimmel är allt diffusa siluetter. Gråsvart mot svart.

Nu var planet nära marken. Banljusen tändes och piloten placerade planet korrekt i förhållande till landningsbanan. Hjulen fick markkontakt med rull-banan och ett dammoln flög upp. På några sekunder hade bromsarna hejdat framfarten och långsamt kunde planet rulla in på uppställningsplattan för att göra en snäv sväng, en elegant gir på tåspetsarna. Piloten var skicklig.

Några militärer rullade ut röda mattan och ställde sig på var sin sida om flygplansdörren, bildade en gång. Dörren öppnades långsamt. Trumslagarna höjde sina trumpinnar och firade av en trumfanfar.

Golvet svajade under mina fötter. Jag kämpade för att lägga band på mig och inte brista i gråt alltför obehärskat. Även min man lät undslippa sig en snyftning. Jag kramade hans hand.

Kistan bars ut från flygplanet.

Veckan innan det var dags att åka hem hade en häftig eldstrid utbrutit. Daniel ingick i skyttepatrullen närmast frontlinjen. En granatkastare avfyrades från motståndarsidan. Två lindrigt skadade. En död.

Resterna man funnit efter kroppen hade lagts i kistan och fraktades hem utan fördröjning.

Vi samlades runt kistan. En representant från försvarsmakten höll ett kort tal till familjen. Med högstämd röst och rutinerad medkänsla tilldelade han Daniel en militär förtjänstmedalj i guld för insatserna vid fronten.

Och så var det över.

Men för oss, de närmast anhöriga, var det värsta kvar. I ens tankar är det omöjligt att föreställa sig att någon man älskar kommer att dö. Så hur gör man sig beredd inför det som inte kan hända?

Jag kommer för alltid att minnas när jag kom hem efter ceremonin ute på flygplatsen. Fullständigt känsloförlamad satte jag mig i soffan. Avlägset hörde jag någon skrika smärtsamt, oförklarligt. Det hade varit så konstigt att det aldrig tog slut. När jag förundrad suttit och lyssnat en lång stund insåg jag att skriken kom ur min egen mun.

Inte förrän hösten kommer och livets sav dras tillbaka ner i jorden är det naturligt för träden att släppa sina löv. Ett blad ska inte ryckas bort när det är grönt och fortfarande pulserar av liv.

Är det prestige som gör att vi frivilligt sliter upp nya sår och låter ett helt träd långsamt dö bara för att bevisa vilken färgnyans som är mest rätt?

Men tänk om bladen på de båda träden hade varit precis likadana hela tiden, helt utan några egentliga skillnader.

Anta att alla de avvikelser man upprörts av under årens lopp enbart var resultatet av solens lek i trädkronorna.

Kanske det bara var en ljusstråle från himlen som fick de båda trädens blad att skifta i olika nyanser.

Elsie Jönsson