Kattluckan

Han var en egensinnig, kufisk typ och Manfred var hans namn. Han tyckte illa om män.

Även om han hade några bekantskaper höll han sig alltid på sin vakt och på sin kant. Släppte aldrig någon in på livet och inbjöd aldrig till spontana kontakter. Han var beräknande och kalkylerande, vilket i och för sig kanske är samma sak, men oavsett det så var han en ytterst märklig individ.

Sju dagar i veckan tog han långa promenader i staden. Promenad förresten, han vandrade planlöst och ofta, rent av smög han omkring, dag eller natt eller både och. Ville inte bli sedd av någon. Gjorde allt för att undvika ögonkontakt. Han var skygg.

Under åren hade han utvecklat en märklig egenskap. Han kände sig osynlig och kunde notera att hans osynlighet faktiskt stämde till kanske 90 procent. Män såg honom inte alls, aldrig, heller inte kvinnor under femtio. Enstaka barn såg den till synes övergivna figuren ibland. Vissa av dem gillade att retas med honom och springa efter honom på lagom avstånd och skrika sådana okvädningsord som barn lärt sig. Andra barn var mer nyfikna och tyckte han såg snäll och oförarglig ut men de kom aldrig i närheten av honom. Han försvann snabbt undan. Hans intuition var knivskarp och han hade alltid en flyktplan i beredskap. För män i högsta grad men också för påträngande barn.

Det stora undantaget i hans liv var Alice. Alice, Elisabet Alvenlind, född Johansson. Hon var hans sambo, ögonsten och allt på jorden. Det hade hon varit i tolv år och skulle så förbli tills den dag hon helt sonika somnade in för gott, sittande i sin öronlappsfåtölj med storblommigt omtag hon själv sytt en gång i tiden. Hon satt där död, i minst en vecka innan hon upptäcktes av en IT-tekniker.

Det andra undantaget var de äldre damer han regelbundet besökte under sina ständiga promenader.

Han trivdes bra i Pålsjö skog. Där kunde han flanera och njuta av naturens alla dofter, djurlivet, fågelsången och den mäktiga utsikten över Öresund. Där kunde han ligga i timmar och njuta i vårsol och sommarsol. I övrigt föredrog han parker och lummigt gröna platser. Där var det enklare att smyga undan lite. Ett annat favoritställe var Fredriksdal på sommaren. Knutpunkten avskydde han däremot. Sommar som vinter.

En lustighet var hans fanatiska intresse av folklustspelen på Fredriksdals Teater. Varje regnfri kväll gick han dit och där hade han hittat ett eget litet krypin i en bersåliknande dunge utanför häcken som vetter åt väster. Där låg han alltså, njöt av solnedgången och lyssnade eller tjuvlyssnade på föreställningen. Kväll efter kväll. Det hände att han sov över där inne.

Vintertid var hans strövtåg av naturliga skäl lite kortare och han höll sig närmare Stattena där han och hans Alice bodde i ett litet gatuhus på en avskild gata. Huset hade hon ärvt av en gammal faster eller moster eller vad det nu var. De hade bott där i nio år. Mostern eller om det var fastern hade haft katt och dörren hade fortfarande kvar den praktiska kattluckan. Det hände att någon vilsen katt någon gång kom in i huset. Då blev det ett fasligt liv på den normalt timide Manfred och inkräktaren for vettskrämd ut genom samma hål som den kommit in. Näst efter män var det katter han tyckte minst om. Faktiskt.

Huset hade två tvillinglägenheter så Alice hyrde ut de andra 45 kvadratmeterna till en excentrisk IT-tekniker. Han var det tredje undantaget i Manfreds liv. Honom kunde han till nöds acceptera och det berodde nog på att den excentriske inte brydde sig ett dugg om Manfred. De sågs någon gång ibland då den ene var på väg ut, den andra in eller vice versa. IT-teknikern betalade hyran punktligt och kontant vilket gjorde att Alice alltid hade pengar att betala maten för. Hyran räckte till såväl maten för månaden som fyra veckors bingolotter.

Alice Elisabet Alvenlind funderade ofta på varför hennes Manne var som han var. För han var verkligen udda. Det var han redan då deras vägar korsades. Slumpen gjorde att de träffades. Han, utan några som helst relationer eller anförvanter och hon, den barnlösa förre detta undersköterskan. Hon misstänkte att något hänt i hans unga år. Det här med hans aversion mot män tydde hon som om någon man gjort honom illa. Något som skrämt vettet ur honom.

Nu kamperade de ihop i hennes ärvda hus på Stattena. Allt fungerade perfekt. Hon satt i sin öronlappsfåtölj med det blommiga omtaget och tittade på TV från tidig morgon till 21.30 då Aktuellt tog slut. Då gick hon och lade sig och kanske drömde hon om tider som flytt. Då när Loket Olsson ledde spelet och ringde vinnare och då programmet innehåll mer trallvänlig musik. Hennes favorit bland dansbanden var Lasse Stefanz.

Han kom och gick som han ville. När han var hemma sov han mest hela tiden. Alice var bra för hon ställde inga krav. Deras ömsesidigt kravlösa förhållande var bra för dem båda. Hon gick numera aldrig ut på promenader med honom. Det slutade hon med redan under deras första år tillsammans. Tre gånger i veckan gick hon till Centrumet och handlade mat. Hon var snabb och effektiv i butiken och det tog sällan mer än fyrtiofem minuter innan hon var tillbaka i sin blommiga fåtölj.

En av de sista gångerna de var ute tillsammans var en kulen fredagskväll i oktober för en massa år sedan. Då de skulle passera Knutpunkten blev de attackerade av en vildsint och uppenbart påverkad halvung man. Den vildsinte gapade och skrek och hotade. Manne blev paralyserad av skräck och gjorde absolut ingenting medan Alice, som aldrig känt rädsla i sitt liv, helt enkelt slog den gapande och skrikande hårt och resolut över halsen och struphuvudet med sitt paraply. Folk skyndade till och palavern fick sitt slut. Efter den dagen undvek Manfred den nedre delen av centrum.

Hon lagade all mat. Alltid portioner för två, om han nu skulle komma hem till lunch eller middag. Han föredrog husmanskost; kokekorv, blodkorv, isterband, helstekt grishals i bit med sås och potatis. Den typen. Hon lagade bara enkel husmanskost. Kom han inte hem hamnade hans portion i kylen. Det var inga problem för någon av dem. Kall mat var inget problem för Manfred, eller Manne som hon ju kallade honom.

Bekantskaperna utanför hemmet bestod av äldre damer med hund. De var hans specialitet. Under alla sina vandringar undvek han som tidigare nämnts män och barn. Annat var det med äldre kvinnor och framför allt de som hade hund med sig. Då vaknade hans intresse och han kunde till och med söka ögonkontakt.

Han visade sin uppskattning för deras hundar och på så vis skapades kontakter. Ibland promenerade han med dem till porten eller huset där de bodde. Efter en tid var relationen etablerad och han bjöds ofta med in, fick lite mat och något att dricka ifall han var törstig.

Efter några år hade han väl fem sex stadiga bekantskaper utanför hemmet och bland dem vandrade han runt. Fick lite omtanke och lite att äta. Han lärde sig snart vid ungefär vilken tid maten serverades på de olika ställena. Sen kunde han välja och vraka beroende på var i staden han befann sig just den dagen eller kvällen. Någon bekantskap hade han sagt upp genom åren då han tyckte undfägnandet var lite knapert eller inte så välsmakande som Alice helstekta karré med sås och potatis.

En matfriare var vad han var. Inget mer och inget mindre. Kanske inget trevligt epitet men det brydde honom föga. Han lekte en stund med deras hundar och tyckte därmed det var kvitterat och jämt. Om han ens reflekterade förstås.

Efter ett matfrieri på Johan Banérs Gata vände Manfred hemåt. Redan innanför dörren märkte han att något var fel. Det var något i luften som aldrig brukade finnas där. En doft.

Alice satt som vanligt i den blommiga soffan i rummet, tv:n stod på som vanligt men han hade inte fått det sedvanligt glada och trevliga ”Välkommen hem, Manne” då han klev in.

Skillnaden mellan denna kväll och alla andra kvällar var att Alice Elisabet Alvenlind mitt i en repris av Vem Vet Mest på 24:an rätt och slätt slutade andas. Hon dog helt lugnt.

Manfred satte sig framför Alice och glodde dumt och stumt i väl en timma. Kanske två. Sen vände han sig om och lämnade för alltid det lilla huset på Stattena.

Han skyndade genast bort till Flogatan och sin lilla favoritdam och hennes lilla Dvärgpinscher. Att det skulle bli hans nya hem visste varken dam eller Pinscher då. Men Manne visste det.

Och så blev det. Han fick ett nytt liv då det saknades kattlucka på Flogatan och han snällt fick finna sig i att promenera när favoritdamen och hennes lilla Lova skulle promenera. Eller i undantagsfall då damen tröttnade på hans ylande och släppte ut honom.

Manfreds egentliga namn var Örnskogens Olymp, hans far var den prisbelönta strävhåriga taxen Oxmovallens Karl och mamma var holländska tiken, också strävhårig så klart, KAMP. Dievertje v.d. Wingerd. Båda hans föräldrar var Champions och välmeriterade utställningshundar. Han var renrasig och egentligen ämnad för utställningar men hade som valp rymt från kenneln på Hallandsåsen, klarat sig själv ett tag och slutligen adopterat Alice Elisabet Alvenlind. Själv levde Manfred till knappa femton års ålder vilket får betraktas som länge för en strävhårig tax.

Jan Nyberg