Barnen får betala för samhällets sönderfall
DEBATT.
Återigen kan vi läsa om hur barn skadas i leksituationer, med döden som påföljd. Barnombudsmannen (BO) betonar i intervju vikten av att vuxna måste finnas i barnens närhet för att skydda dem.
Jag håller med henne om det, men hur ska förskolan och skolans personal klara av det i sitt praktiska arbete, då man under många år utarmat barnomsorgen och skolan på vuxna.
Man har likaså utarmat möd-ravårdscentralen (MVC), barnhälsovård, skolhälsovård, Barn- och ungdomspsykiatri (BUP) och andra förebyggande insatser som rör barn och unga.
I dag har vi för få vuxna runt barnen inom alla omsorger i offentlig sektor. Vårt samhälle lider av ett sönderfall på alla nivåer och än värre blir det om det får fortsätta.
Det allra allvarligaste sveket menar jag är att vuxenvärlden talar om att åtgärda symtomen, vilket betyder ännu fler plåsterlappar, när man istället borde undersöka och åtgärda orsakerna!
Vem vågar på ett radikalt sätt använda sitt civilkurage och mod, vågar se och tala om att vi inte längre tillämpar och följer förvärvade kunskaper, den lagstiftning som rör barnen tillsammans med intentionen i FN:s konvention om barn och ungas rättigheter i deras livs- och vardagsmiljö.
Vem vågar se orsakerna och med styrka och intensitet prioritera resurser, stävja våldet och stressen hos barnen, lika väl hos den vuxna befolkningen. Massmedierna presenterar dagligen artiklar och studier om hur våra barn och samhället i övrigt mår. Barn och ungas självbevarelsedrift, tillit har fått svårläkta sår av misstro. (Se studier från Rädda Barnen, BO, Unicef, Brå, Barnläkarföreningen…)
Barnens livsmiljö har förtätats på ett negativt sätt, fler barn till redan för stora barngrupper inom förskola och skola, och färre vuxna. Barn och unga måste få en diagnos för att få adekvat hjälp. Köer överallt, det är svårt få tala med någon kompetent ansvarig, trots behovet av akut hjälp. Flyktingbarnen får vänta eller får ingen hjälp alls, då de svenska barnen kommer först.
Barn med psykosomatiska, stressrelaterade sjukdomar ökar och går lägre ner i åldrar, symtom som sömnproblem, mag-ont, huvudvärk, fetma, diabetes… Psykofarmaka delas ut frikostigt med svåra biverkningar. Barnfattigdomen slår hårt mot många familjer. Våra barn skär sig i sin förtvivlan, och många barn och unga orkar inte leva längre. Det har gått på tok för långt, det måste bli ett stopp
– nu!
Barnen speglar samhällsbilden på ett mycket tydligt sätt, om vi orkar se! Vår kommun, ja hela vårt land, har utarmats på mänskliga och ekonomiska resurser inom offentlig sektor. Insatserna för barnens grundläggande rättmätiga behov har bortrationaliserats. Omsorgen om barn och unga har sviktat under alldeles för många år. Allt fler barn saknar trygga vuxna, som bekräftar och ser dem.
Vi har minderåriga barn i vårt ”välfärdsland”, som räknas till så kallade ”gatubarn”. Barnen har ingen som bryr sig om dem, de bor på gatan eller hos kompisar under nätterna.
Var är det förebyggande arbetet, förebyggande av ohälsa från det barnen är små?
Var är föräldrakunskapen
– vad behöver föräldrar i dag för att våga och orka vara föräldrar?
Var är samverkan – samarbetet mellan olika instanser?
Vad är ett barnperspektiv? Det är hög tid att börja prioritera denna generations barn, vi håller på att förlora många av dem.
Ett barnperspektiv handlar om att bli sedd och bekräftad, få sina grundläggande behov tillgodosedda, vilket borde vara en självklar och naturlig del i alla barns uppväxt, men är det inte längre. Det är vi vuxna som måste lära barnen, vi måste vara trygga och respektfulla förebilder. Lära dem rätt och fel, likaväl vad, och var, och om hur respekten ska inlemmas i varje liten som stor människa, och att den måste vara ömsesidig.
Ett barnperspektiv är också att alla barn måste få en kontinuitet i sin livs- och vardagsmiljö, med trygga föräldrar som inte ska behöva oroas för ekonomin varje dag. Alla barn och unga behöver dessutom ha andra vuxna runt sig, som bryr sig.
Ett barn som far illa är ett barn för mycket!
Majvor Eriksson
barn och familjeterapeut, leg psykoterapeut/handledare, författare till boken ”Våga Se – Kunna Handla”
Helsingborg
