Varken lätt eller riskfritt att skriva om historien
Det är inte lätt och absolut inte riskfritt att skriva om historien, inte ens i det lilla. Helsingborgs kommunstyrelseordförande Tomas Nordström och arkitekten Peter Broberg har nu blåst liv i ett nygammalt tvisteämne mellan Sverige och Danmark. När svenskarna intog Kronborg 1658 tog man enligt tidens sed krigsbyte - bland annat en så kallad bordshimmel, en tapet från 1500-talet som inramade kungens plats. Via svenska kungahuset hamnade tapeten på Nationalmuseum.
Bildmaterial
INBLICK. Under åren har så ett verbalt ping-pong-spel pågått mellan Danmark och Sverige. Danskarna vill naturligtvis ha tillbaka sin nationalskatt. Svenskarna har sagt nej. Men hela tiden har det funnits en liten skånsk opinion som stött danskarna - av moraliska skäl men även för god grannsämjas skull, någon gång även som inslag i en slags skånsk nationalism, för att inte tala om stollig provinsialism, där tillhörigheten till Danmark prioriterats högre än den till centralmakten i Stockholm.
Låt det för en gångs skull stå klart, det finns en enkel lösning runt prestige och rädsla för prejudikat. Sverige kunde deponera eller låna ut tapeten till Kronborg och liksom glömma att göra anspråk på ett återlämnande...
Men Nationalmuseum och andra mer politiska maktcentra skyggar inte utan skäl för att så att säga göra bot och bättring för det som skedde för flera hundra år sedan. Ett officiellt överlämnande till Danmark skulle utlösa en ström av krav från en rad europeiska länder som under stormaktstiden fick känna på att den svenska makten satt i kungens värjspets. Inte bara i kungens förresten, för hans officerare och administratörer var plundring den tidens fringisar, substansiella förmåner vid sidan om den lön som var en högst osäker faktor eftersom staten hade kronisk pengabrist. Krigsbyte och lösensummor var på sitt sätt en del av den dåvarande internationella rätten...
Det finns alltså mycket gammalt krigsbyte på svenska museer, i andra samlingar, bibliotek, på slott och herresäten. Föremålen har i sin tur blivit en del av den svenska historien, precis som när ryssarna på sina museer vårdar vad de kom över när de kvaddade Karl XII eller för gott gjorde upp med svenska stormaktsdrömmar i Finland.
När Nordström och Broberg så att säga rycker i tapeten så är det prejudikatets spöke de får slåss mot. Just därför står hoppet till att den här affären kan redas upp på förhållandevis låg nivå - en låneuppgörelse mellan Nationalmuseum och förvaltningen av Kronborgs slott.
För gräver man i historien finns det ingen ände på orättvisor, grymheter och därmed skamlösa oförrätter som kräver rättelse i nuet eller i värsta fall sin hämnd. Se bara på det som hände i det gamla Jugoslavien.
Förhoppningsvis kan Nordström lyckas med lite tyst diplomati att flytta tapeten över Sundet till Kronborgs dansesal. Men han bör göra halt där. Tittar han ut från sitt tjänsterum i Rådhuset står där på Stortorget ryttarstatyn av Magnus Stenbock. Han besegrade visserligen danskarna i slaget om Helsingborg men han dog i en pinande dansk fångenskap.
Det har som bekant inte saknats röster för att flytta den för danskarna provocerande Stenbocken på sin häst. Kanske vore en kompromiss att modernisera statyn - sätt en stor ölflaska i handen så att den gamle krigaren med en skål kan hälsa dagens landsmän som idogt från färjorna släpar på sin tids flytande byte efter härjningar i Helsingör!
