Kristdemokraternas identitetskris
<strong>När kristdemokraternas</strong> nye partiledare Göran Hägglund öppningstalade på partiets riksting i Borås igår, var det en splittrad skara han vände sig till. EU-politiken, familjefrågorna, synen på homosexuella och den eviga frågan om religionens plats i partiprogrammet delar kristdemokraterna. Alf Svensson höll ihop sitt parti med hårda nypor och frågan är om någon partiledare haft ett så komplicerat arv att förvalta som Göran Hägglund. Alf Svensson var legendarisk och han hade många sympatisörer långt utanför partiets gränser. Efter att ha suttit som ledare i decennier var han partiet.
Bildmaterial
Göran Hägglund leder ett splittrat parti.
Foto: PRESSENS BILD
LEDARE.
I detta perspektiv har Göran Hägglund lyckats bra. Han väljer också frenetiskt att lyfta fram positiva inslag som motvikt till alla olyckskorpars kraxande. Det finns opinionsmätningar som tyder på att kristdemokraterna återhämtar sig även om andra är dystra. EU-valet blev inte den katastrof som förutskickats. Många tippade att partiet skulle förlora all representation i EU-parlamentet men man lyckades rädda en plats.
I Göran Hägglunds situation har det gällt att hålla samman ett parti som drar i olika riktningar samtidigt som han måste åstadkomma ett opinionsmässigt genomslag. Han tog i så det knakade när det gällde alkoholpolitiken där hans förslag gick ut på att Sverige skulle obstruera mot EU och införa våra egna regler. Visst blev det uppmärksamhet men i mångt och mycket av ringa värde. Det är ungefär som att säga att man ska vägra att betala skatt. Uppseendeväckande men inte realistiskt.
Lagom till rikstinget försöker Göran Hägglund igen. Kristdemokraterna vill avveckla hela invandrarbyråkratin. Den hindrar integrationen. Det gäller i stället att ta tillvara kraften i invandrarnas önskan till försörjning och integration. Ansvaret för den förda politikens praktiska tillämpning måste breddas, inte begränsas till en invandrarindustri.
Sak samma här. Radikalt eller konservativt så det förslår men är det genomförbart? Försvinner diskriminering i det svenska samhället bara för att en rad myndigheter tas bort? Säkert inte.
Utspel av den här typen bär desperationens prägel och blir lätt till en politisk drog. Det krävs starkare och starkare medel för varje gång. Vad ska Göran Hägglund och hans partiledning göra nästa gång?
Kristdemokraterna sitter i ett skruvstäd mellan moralkonservativa samfundsmedlemmar och liberaler som vill tona ner den religiösa kopplingen så mycket som möjligt. Det är inte lätt för ett parti som har den legendariske pingstpastorn Levi Pethrus som skapare. Partiet skulle ju stå för det kristna anslaget som saknades hos de andra. Idag är man där att ledningen vill slopa begreppet kristen etik i stadgarna.
Göran Hägglund vill lägga distans till fundamentalistiska stollar, inte minst sådana som vill använda homofobi som hävstång i sin förkunnelse. Men samtidigt tvingas han föra ett slingrigt resonemang om ytrandefrihet. Han behöver alla röster men kan inte försvara allas åsikter. Det ger lätt ett intryck av opportunism som partiet inte kan frigöra sig ifrån. Alf Svensson kunde trosvisst förneka detta dilemma men det är svårare för Göran Hägglund som inte lyckats injaga den gamle ledarens respekt bland partiets olika fraktioner.
Rikstinget i Borås kan, om inte annat, ge en blixtbelyst bild av hur det står till i partiet. Det utrymme som den ur EU-parlamentet nyss utslagne värdekonservative Lennart Sacrédeus ges och tar sig under de kommande dagarna blir också en mätare på om Göran Hägglund lyckats etablera sig ordentligt i partiopinionen.
