Frånvaro ingen vill ta ansvar för
Frågan om vem som har ansvaret för den internationellt sett höga svenska sjukfrånvaron har efterhand utvecklat sig till ett avancerat Svarte Petter-spel. Företagen via dålig arbetsmiljö och pressad arbetstakt? Staten som inte kringgärdat systemet med tillräckliga skyddsmurar? Eller vi själva som efterhand tänjt på sjukdomsbegreppet? Hur man svarar på de här frågorna beror på var man befinner sig i det svenska samhällsbygget.
Bildmaterial
LEDARE.
På måndagen överlämnade regeringen sitt förslag till hur sjukfrånvaron ska minskas till riksdagen. Företagen ska få minskad arbetsgivaravgift mot att de får ett större ansvar för sjukskrivningskostnaderna. Medverkar företag till att en sjukskriven kommer i arbete snabbare, ja, då minskar kostnaderna.
Arbetslivsminister Hans Karlsson har i denna politiskt högkänsliga fråga gjort det enkelt för sig. Fokus ligger på företagen, inte på systemet eller den enskilde. Kritiken från olika företrädare för näringslivet är också frän.
Det finns inslag i propositionen som är bra. Självfallet kan många arbetsgivare ta ett större ansvar för att få sjukskrivna tillbaka till jobbet. Men om Hans Karlsson skulle vara trovärdig hade han i stället tvingats att lägga ett mycket tyngre paket på riksdagens bord. Han hade behövt förändra inriktningen på försäkringskassans arbete, han hade tvingats ta i den mycket svåra frågan om vårdens roll i sjukskrivningarna, han hade varit tvungen att fixera det ansvar som vi medborgare har. En part har inte huvudansvaret för att minska sjukfrånvaron.
Bakom förslag av den typ Hans Karlsson nu lägger finns ett betydande inslag av politisk feghet. När förslagen blir verklighet har svensk arbetsmarknad ytterligare cementerats. Det blir än svårare för sjuka och personer med hälsoproblem att få jobb. Det verkar som om regeringen dessutom spekulerar i att tuffa arbetsgivare ska våga göra vad opinionskänsliga politiker inte vågar - nämligen att pressa ner frånvaron eftersom anställda har en närmare relation, på gott och ont, till chefen än till försäkringskassan.
Regeringen och samarbetspartierna kommer säkert att hålla fast vid sin linje i frånvarofrågan fram till över valet. I ett debattinlägg på måndagen talar företrädare för de tre partierna att om målet på en halvering av sjukdagarna ska nås krävs ett fortsatt engagemang och intresse från många olika parter. Helt riktigt. Men varför biter man då sig envist fast i arbetsförhållandena som förklaringsgrund? Svensk arbetsmiljö tål mer än väl jämförelser med det bästa i världen. Det finns mer sannolika förklaringar till att vi är sjukare än andra och det vet regeringen. En sådan är generösa ersättningsnivåer. En annan är att sjukvården mycket långt verkställer våra önskemål. En tredje är att sjukvård, företag, patient och försäkringskassa i många fall inte möts i något som liknar trovärdig rehabilitering.
Regeringspartierna lägger fram en proposition som fått mycket stark kritik, inte minst från fackförbund och arbetsgivare. Man är överens om att redan svaga grupper får ännu svårare att få ett fast jobb, att oviljan att anställa befästs. Det borde vara en varningssignal. Risken är att man orsakar just det som man säger sig vilja bekämpa; ett ohälsosammare arbetsliv!
