Angiveri motverkas genom bättre koll
Håller vi på att bli ett folk av angivare? Som i forna DDR där den ena halvan av befolkningen spionerade på den andra? Naturligtvis inte. Men det har otvivelaktigt hänt någon på djupet i folksjälen.
INBLICK.
I takt med att slagkraftiga samhällskritiska program som Uppdrag granskning lyft fram bedrägeri som ett nationellt problem har anonyma anmälningar om bidragsfusk ökat drastiskt.
Uppenbarligen finns det en växande irritation över det man uppfattar som loj inställning till kontrollfunktioner av gemensamma trygghetssystem. Den som tidigare inte kunde tänka sig att bli en hemlig angivare blir till slut förbannad, lyfter luren och ringer den aktuella myndigheten.
— Pssst... Jag vill att ni tittar på det här...
Anonymt meddelas sålunda att den förtidspensionerade men i övrigt pigge grannen jobbar svart. Debatten om fusket har mest handlat om att man arbetar trots att man är sjukskriven eller får pension för att man inte kan arbeta. Det går ju också att hitta på skador och sjukdomar. Eller grovt överdriva. Man kan också uppge felaktiga inkomster och därigenom få ut mer än man ska. Eller hålla liv i en död släkting som man officiellt sköter i hemmet.
Men man kan också ha helt klara papper och bli utsatt för förnedrande behandling efter ett illasinnat tips. Grannsämjan är då över, garanterat.
En intressant bieffekt av att kontrollapparaten ändå börjar röra på sig, är att en del i förebyggande syfte anger sig själva. Man ringer till försäkringskassan och meddelar något överraskande att de inte längre vill ha ersättning. Risken att åka fast har alltså ökat. Och det som tidigare var omöjligt, sker dagligen. Register samkörs och politiker och myndigheter aviserar hårdare tag. Tillkommer dessutom dessa högst privata initiativ på området.
Socialminister Berit Andnor vill inte ha ett samhälle som bygger på angiveri. Det är ett förfärligt samhälle, säger hon.
Det är lätt att hålla med om det.
Men vem var först, hönan eller ägget i det här fallet? Diskret information till berörda myndigheter tycks först ha tagit fart rejält när man äntligen talade klarspråk om problemet som kostar samhället miljardbelopp. Och ska man som god medborgare inte anmäla ett uppenbart bedrägeri?
För inte så länge sedan fick en politiker löpa gatlopp bara för en antydan om att fusk kunde förekomma. Kristdemokraten Alf Svensson, annars inte känd som tvivlare, framhöll att det var något konstigt med den snabbt ökande sjukfrånvaron i ett fysiskt tämligen friskt samhälle. Det fick han omedelbart på pälsen för.
—Förstår Alf Svensson vilket hån det är mot sjuka människor att framställa dem som fifflare, dundrade exempelvis LO:s Wanja Lundby-Wedin.
Men nu är det annat ljud i skällan. Men om Berit Andnor, precis som de allra flesta av oss, på allvar vill ta avstånd från angiveri, finns det bara ett effektivt motgift:
Nämligen att myndigheterna blir betydligt bättre på att avslöja fusket.
Då behöver medborgarna inte kliva in i angivarrollen och samhällsklimatet undgår att förgiftas av misstänksamhet och missunnsamhet.
