Att begära mandat för det okända
De återkommande partiledardebatterna i riksdagen är knappast någon högkaratig konsumentupplysning för väljarna. Det handlar för det mesta om att gå till angrepp och låtsas som ingenting när motståndaren kräver besked. Men ibland kan debattmetoden trots allt vara nog så upplysande. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt gjorde ett försök att öka trycket på socialdemokratin i regeringsfrågan. Vad är det för regering väljarna kan vänta sig om vänstern vinner valet 2006? Och vilken politik kommer den att föra? Statsministern tog inte upp handsken Ändå vet han och alla andra svaret; en koalition mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet.
Bildmaterial
LEDARE.
Fredrik Reinfeldt har helt rätt i att ett klart besked är en viktig demokratisk fråga. Det är inte anständigt att socialdemokraterna under en hel valrörelse ska låtsas som att den politik man går till val på också blir en eventuell vänsterregerings politik.
- Den väljare som röstar på socialdemokraterna har lärt sig att det finns ett mp-v-avdrag. Mp och v drar av en del av det sossarna vill, sade Reinfeldt, som menade att ett besked om regeringsalternativet är en hederssak inför väljarna.
Självfallet måste Göran Persson pressas till en större tydlighet. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet måste kritiseras till den punkt att man inser att valrörelsen inte kan föras med en slags dubbel bokföring. Får väljarna del av en borgerlig valplattform ska de också kunna genomskåda vänsterns minsta gemensamma nämnare. Att Göran Persson skyr frågan som pesten är talande och det kan säkert exploateras av alliansen månaderna framöver. Göran Persson begär förtroende för det okända.
Göran Persson använde som vanligt skickligt den moderna versionen av högerspöket. Väljarna står inför en högerallians. De sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa får det sämre. Trygghet skapar sammanhållning.
Blocken pratar naturligtvis medvetet förbi varandra. Vänstern har absolut fokus på tryggheten och bidragen. Alliansen prioriterar arbetslinjen. Den praktiska politiken är en kompromiss mellan de två linjerna. Det vet väljarna och det vet partiledarna.
Båda blocken kämpar nu med sina trovärdighetsproblem. Göran Persson försöker exploatera den spricka som finns i alliansen när det gäller bidragsnivåerna. De borgerliga ledarna lyfter fram motsättningarna mellan regeringspartierna, som är så reella att åtminstone socialdemokraterna inte vill ha en gemensam valplattform.
Trovärdighetsproblemen finns också när det gäller jobben. Göran Persson försöker sig på ett balansnummer, samtidigt som han ser problemen ser han också lösningen i spåren av att det går bättre och bättre för Sverige. Men jobbkrisen lever sitt eget liv, oberoende av gamla beprövade lösningar. För alliansens del återstår att övertyga om att just deras recept dyrkar fram jobb.
Än så länge går det nödtorftigt att leva med de här problemen. Men de traditionella partierna får allt större problem att övertyga väljarna. Utmaningar i spåren av globaliseringen är formidabla och det svenska självförtroendet har i viktiga avseenden fått sig en knäck.
I ett tv-inslag i veckan förklarade en skånsk företagare att även om hans svenska lönekostnader sattes till noll skulle det bli billigare att producera i Kina. Om det stämmer, vilken politisk lösning biter på det dilemmat? Det finns hur som helst anledning till viss återhållsamhet i de politiska anspråken på att styra samhällsutvecklingen.
