Försvarsdebatten som kom bort
Av språkbruket att döma hade försvarsminister Mikael Odenberg kunnat bli en habil fotbollsspelare. "Det finns förvisso inslag i den ryska utvecklingen som går åt fel håll. Men verkligheten är samtidigt sammansatt, mångfacetterad och komplex. Det gäller att se båda sidorna av myntet", skrev han i en debattartikel förra månaden. Hade han tillfogat att bollen är rund eller att allt kan hända hade samlingen plattityder varit komplett.
UTBLICK.
Men till skillnad från fotbollsspelare, som inte anlitas för intellektuell skärpa utan för idrottslig färdighet, har Odenberg vissa förväntningar att leva upp till när det gäller analytisk kapacitet. Det är förstås möjligt att Odenberg ser något andra inte ser — men i så fall hade det varit välkommet om han hade sagt vad. För det andra ser, när det gäller Ryssland, är tämligen entydigt: det är militär upprustning, ett alltmer nationalistiskt-aggressivt språkbruk, ett minskande intresse för harmoni med omvärlden och en ökande beredvillighet att använda tillgängliga maktmedel — energi inte minst — för att nå sina mål. I Svenska Dagbladet skriver den namnkunnige översten och säkerhetspolitiske debattören Bo Pellnäs: "Dag efter dag, månad efter månad hopar sig underrättelserna om en ny inriktning av den ryska säkerhetspolitiken, om en ny rysk vilja att åter etablera sig som en stark makt på världsarenan och om betydande nya ryska satsningar på en modernisering av krigsmakten."
Men varken från Odenberg eller från hans regeringskollega Carl Bildt har det hörts något egentligt substantiellt om hur detta påverkar Sverige. Istället annonserar finansministern Anders Borg, utan Odenbergs kännedom, ytterligare besparingar inom ett försvar som knappast har hunnit hantera den förra besparingsvågen.
Som väljare och medborgare ska man förvisso också bedriva viss självkritik. Bildt, Odenberg och Borg är inte unika utan återspeglar snarast en allmän hållning i försvarspolitiken.
Och vilka skäl det än fanns att rösta på allianspartierna förra året var deras stringenta och ambitiösa försvarspolitik inte ett av dem. I valmanifestet skymtade försvaret till i avsnittet om "en aktiv utrikespolitik", men fastslog bara i allmänna ordalag att det krävs "reell kapacitet samt en försvarsbudget som rymmer både nationella och internationella uppgifter". Närmare en försvarspolitisk gris köpt i säck är svårt att komma.
Men av en regering måste man kunna förvänta sig något mer. I en tid när Säpo förklarar sig berett att delta i säkerhetsdebatten, borde också utrikesministrar, försvarsministrar och finansminstrar — och för den delen statsministrar — visa mer engagemang och initiativkraft än de hittills har gjort.
Vad som behövs är emellertid inte mer fromheter i stil med att "demokratier krigar inte med varandra och hungersnöd förekommer sällan i demokratiska stater" (Alliansens manifest); vad som skulle behövas är konkreta och detaljerade analyser av den ryska utvecklingen och vad den betyder för Sverige som nation och som EU-land. "Det finns ett stort behov av en bred och öppen debatt om vår säkerhet och om vårt försvar. Men om den ska bli meningsfull måste den bottna i en rimlig och realistisk omvärldsanalys", skrev Odenberg i november förra året. Det var en hedervärd ambition, men uppenbarligen kom något emellan.
