Påven decentraliserar
"Det finns inte, och har aldrig funnits," skrev den brittiske historikern Thomas Babington Macaulay 1840, "någon produkt av mänsklig politik som i så hög grad motiverar att bli undersökt som den katolska kyrkan."
Ledare.
För kyrkan, menade Macaulay, är den enda institution som genom sin blotta existens förenar den mänskliga historiens två höjdpunkter: antiken och moderniteten. Bara republiken Venedig kunde utmana kyrkan i ålder - "och", skrev Macaulay, "republiken Venedig är borta, men påvedömet är kvar".
Och bara i en institution av denna långvarighet, med början i det romerska imperiet, skulle latinets vara eller inte vara kunna bli en aktuell och allmän fråga. För det är det: förra veckan trädde påvens mässreform från sommarens början i kraft. Enligt Benedikts "motu proprio" (ungefär eget initiativ) avgörs numera frågan om vilken mässa som kan firas inte av biskoparna, utan av enskilda präster och församlingar. Finns det en rimligt stor och långsiktig grupp som vill fira mässa enligt 1962 års ordning - som i sin tur går tillbaka till den ordning som fastställdes vid kyrkomötet i Trient 1545-1563 - ska så ske. (Och då blir det, per automatik, på latin.)
Också före förra veckan kunde man förvisso fira mässan på detta sätt, men endast med tillstånd från den lokale biskopen (som inte alltid var positivt inställd). Utgångsläget var 1970 års nya ordning - i teorin också på latin, men i praktiken nästan alltid på folkspråket.
I det nya läge, som inträdde i och med påvens beslut den 7 juli, är de båda ordningarna i princip likställda, även om en är "ordinär" och den andra "extraordinär".
Hur stor roll spelar detta? För den som inte är katolik är svaret på kort sikt antagligen "ingen alls", och möjligen kommer det att ha ganska liten betydelse också för dem som tillhör kyrkan. Hur stor andel av församlingarna som kommer att övergå till 1962 års ordning är svårt att säga, men med latinkunskaperna på den nivå de befinner sig på - inte bara bland lekmän utan också bland präster - är några stora revolutioner möjligen inte att vänta.
Och även på de håll förändringar genomförs är det oklart vilka effekter det kommer att få. Enligt förespråkarna är det början på en ny och mer spännande tid än den som inleddes med Andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet. De reformer i den moderna relevansens namn som genomfördes här har, menar denna grupp, i själva verket gjort kyrkan fattigare och mindre relevant. Folkspråket och den ökande tillvändheten (i mässfirandet bokstavligen) visade sig vara återvändsgränder. Och ur dessa gör man, som bekant, bäst i att vända tillbaka ut.
Kritikerna, däremot, menar att sommarens reform - genomförd, hävdar man, som eftergift åt en liten men högljudd minoritet - snarast kommer att leda till minskad relevans. "Det är knappast troligt", skriver liturgiprofessorn Mark Francis i den brittiska katolska tidningen The Tablet, "att katoliker kommer att flockas i massor till lokalförsamlingarna för att kräva att altaren ställs tillbaka mot väggen."
Och vad värre är, enligt Francis: genom att göra mässordningar till en individuell smakfråga, har påven agerat i den postmoderna, relativistiska anda mot vilken han gärna går till angrepp - den som säger att var och en får bli salig på sin fason.
Vad det får för konsekvenser för kyrkan på lång sikt är naturligtvis än svårare att förutspå. Förmodligen är det säkrast att, som Macaulay, gissa att den "kommer kanske att vara kvar när en besökare från Nya Zeeland står, mitt i ett öde landskap, på en bruten pelare av London Bridge och målar av ruinerna av St Paul's Cathedral".
Daniel Braw
London
daniel.braw@gmail.com
