Förödande förlust av förtroende
Inblick: Svenskt bistånd är hyggligt generöst och svenska folket likaså. Det visar inte minst resultat från välgörenhetsgalor och riktade insamlingar. Hjälp till andra länder rymmer vidare politisk sprängkraft och har en betydande inrikespolitisk dimension.
Ledare.
Det är humant och riktigt att försöka bistå tredje världens fattiga befolkning. Samtidig finns stora risker med att ösa in pengar i stater som domineras av korrupta regimer.
Att svenska biståndspengar kan utgöra ett kontraproduktivt inslag genom att envåldshärskare i sin tur fördelar pengarna efter eget maktberusade huvud är ingen nyhet. Zimbabwe är ett utmärkt exempel på hur en tidigare rik afrikansk stat systematiskt förs mot avgrunden av en galen diktator som för några decennier sedan i väst hyllades för sin framsynthet.
Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) har, för att åstadkomma bättre resultatinriktad verksamhet, lagt om biståndspolitiken. Sverige ska göra det som borde ha gjorts för länge sedan. Nämligen gå in för mer koncentrerad och därmed mer överskådlig hjälp till självhjälp. 37 av dagens 70 biståndsländer kommer att försvinna med regeringens nya biståndspolitik.
— Sverige kan inte göra allt överallt, konstaterade biståndsministern när hon presenterade de nya riktlinjerna.
Så rätt.
Det är självfallet också viktigt att medborgarnas engagemang när det gäller skattefinansierade stödprojekt, export av know how, sjukvård och så vidare, hålls vid liv. Därför är Riksrevisionens granskning av svenskt bistånd via enskilda organisationer förödande. Dokumentationen omfattar mycket hård kritik mot verksamheten.
Bristerna är knappast försumbara. Det förekommer oordning i huvuddelen av de granskade projekten. Vad värre är: Varken Sida eller ansvariga revisorer har lyckats upptäcka ett stort antal väsentliga fel och oegentligheter.
— Skyddet mot oegentligheter i de lokala projekt som Riksrevisionen granskat är näst intill obefintligt, säger riksrevisor Lennart Grufberg till TT.
Revisionen har fokuserat på insatser i Namibia, Sydafrika, Tanzania och Kenya. I tre av fyra granskade projekt saknas tillräckligt underlag (!) för att det ska vara möjligt att bedöma vilken verksamhet som över huvud taget bedrivits.
Det är upprörande.
Det bör dessutom inspirera Riksrevisionen att fingranska andra mer eller mindre kostsamma projekt samt den byråkrati som omger verksamheten.
Här och i det aktuella landet.
