Förnyelse av psykiatrin i Skåne
Den borgerliga majoriteten i Region Skåne tycks lika styrd av politiska värderingar som sina företrädare, skriver Björn Östlund, överläkare och specialist i psykiatri.
Bildmaterial
Är tillgängligheten verkligen ett problem inom psykiatrin?
DEBATT.
Henrik Hammar (m), ordförande i Region Skånes hälso- och sjukvårdsnämnd, hävdar med stor envishet ökad tillgänglighet och förnyelse som motivering för privatisering av psykiatrin. Hammar konstaterar i en radiodebatt med Inger Lennerwald (s), tisdagen den 9/10 Skåne direkt, Radio Malmöhus, med stolthet i rösten att man har tillsatt ett brukarråd. Jag kan inte se att ”brukarna” inom någon annan medicinsk disciplin än psykiatrin tillskrivs motsvarande förutsättningar att ha synpunkter på vårdens innehåll.
Är tillgängligheten verkligen ett problem inom psykiatrin? Jag tvivlar. Kan det till och med vara så att tillgängligheten är så stor att psykiatrin överhopas med arbetsuppgifter som inte hör hemma där. Finns risken att dessa arbetsuppgifter ökar vid privatisering? Tillåter vi patienterna att definiera vad som är psykisk sjukdom? Psykiatrins uppgift måste ju vara att diagnostisera och behandla psykisk sjukdom.
Det finns i dag en allmänt spridd missuppfattning att psykisk sjukdom är konjunkturkänslig och i första hand en reaktion på onormala livsomständigheter. Patienten med exempelvis schizofreni och bipolär sjukdom har sin sjukdom oavsett arbetslöshetssiffror och bytesbalansen.
Om man blir ledsen eller känner oro vid arbetslöshet, vantrivsel på arbetet eller i äktenskapet eller börjar missbruka alkohol eller narkotika för att livet inte riktigt blev som man tänkt, är i regel inte ett medicinskt problem. Hade vi inte ”tvingats” hantera dessa normala reaktioner skulle förmodligen stora resurser kunna frigöras för att bättre behandla de som verkligen behöver vårt kunnande.
Förnyelse tycks enligt Hammars beskrivning vara ett självändamål. Är allt nytt bra? Genom en evidensbaserad vård tillgodoses behovet av förnyelse genom en kritisk granskning av vårt arbete, vi kan bli bättre, något som även Miltonrapporten påpekar. Men vad indikerar att privatisering ger en bättre förutsättning för evidensbaserad sjukvård?
Behovet av så kallade mellanvårdsformer finns och det är en god tanke men knappast på bekostnad av slutenvårdsplatser. Dock får jag intrycket att man saknar tiden när mentalsjukhuset i stor utsträckning löste boendeproblemen för den kroniskt psykiskt sjuke.
Man tycks därmed avse (omedvetet?), som jag uppfattar det, att ”hjälpa” kommunerna att lösa boendeproblemen, något som kommunerna inte har varit i närheten av. Som en erfaren kollega till mig något lakoniskt konstaterade för flera år sedan - det är inte tvångsinskrivningarna som är problemet då dessa prövas av länsrätten utan tvångsutskrivningarna - det vill säga vi tvingas skriva ut svårt sjuka människor till bostadslöshet när det medicinska slutenvårdsbehovet ej längre föreligger.
Rimliga argument för privatisering, som jag för övrigt inte av ideologiska skäl har något att invända emot, vore om man på saklig grund kunde hävda att den blir billigare och ger bättre eller åtminstone lika bra resultat, något som man hittills inte lyckats med.
Den borgerliga majoriteten i Region Skåne har hittills gjort mig mycket besviken och tycks lika styrd av politiska värderingar som sina företrädare. Jag efterlyser en kunskapsstyrd och inte en ideologistyrd psykiatri oavsett driftsform.
Björn Östlund
överläkare och specialist i psykiatri
Laholm (tidigare tjänstgjort i Helsingborg)
