Mörka år i ny belysning
Andra världskriget är inget heroiskt kapitel i svensk historia. En regering och ett folk satsade allt på att stå vid sidan om. Vi hade tur, kriget gjorde halt vid våra gränser. Danmark och Norge ockuperades. Finland anfölls under vinterkriget och gick till motanfall under fortsättningskriget för att mot slutet i ännu ett krig driva ut sin gamla allierade tyskarna ur landet. Vad som var krig, outsägligt lidande och nöd för andra, blev beredskap för oss. Och denna beredskaps historia är på många sätt annorlunda än den officiella neutralitets- och eftergiftspolitiken. Beredskapen syftade till att försvara Sverige vid vad som då tedde sig sannolikt, ett tyskt anfall.
ANDRALEDARE. Beredskapens lokala historia är fascinerande och få svenska städer kom kriget så nära som Helsingborg, Landskrona och Höganäs. Helsingborg och Öresundskusten var centrum för kontakter med danska motståndsrörelsen, vapensmuggling, underrätterlsetjänst, humanitärt arbete, flyktingmottagning. Hit flydde de danska judarna i oktober 1943. Tysk trupp och materiel transiterades genom Helsingborg till och från Norge. Här utkämpades luftstrider, engelska och tyska plan sköts ner eller störtade, engelskt flyg minerade ständigt Sundet. Polispersonal, tulltjänstemän, hamnpersonal, fiskare, militärer och många andra deltog i ett illegalt arbete som delvis var sanktionerat av regeringen och svenska myndigheter. Men bara delvis. De insatser som dessa män och kvinnor gjorde, inte minst humanitärt, bidrog till att kompensera för eftergiftspolitiken på det diplomatiska planet. Det fanns tre Sverige; det neutrala, det tysksympatiserande och det som tog ställning mot nazismen. Inte sällan kom dess grupperingar i konflikt med varandra.
I dagarna utkommer ett nytt bidrag till Helsingborgs lokala beredskapshistoria. Denna gång handlar det om den stora militära anläggning som skapades 1940 på rekordtid i Djuramåsa mellan Helsingborg och Viken. Där installerades grova kanoner som behärskade Öresund från Kullen till Ven. Och som kunde bekämpa mål långt inne i det tyskockuperade Danmark. Olika anläggningar byggdes längs kusten från Kullaberg till Rydebäck. Och på den danska sidan byggde tyskarna sina.
I centrum för försvaret vid norra Öresundskusten, i Djuramåsa, fanns Batteri Helsingborg, det som idag är beredskapsmuseet.
Om detta har Johan Andrée, tillsammans med Marie Andrée skapare av muséet, skrivit boken Kanonerna på Djuramåsa, Öresunds lås under 50 år (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek). Även med facit i hand är det en spännande och mycket initierad berättelse som Johan Andrée presenterar. Boken handlar om betydligt mer än vad titeln anger och den får ett extra värde genom de många berättelser av människor som var med under framförallt krigsåren, men även under det kalla krigets år. Det är i bästa mening lokal historia, som är en viktig del av vår nationella historia. Böcker av det här slaget brukar bygga på officiella dokument. Här berättar människor, inte alltid med alla historiska fakta på plats, men med en stor äkthet om dramatik och vardag längs den svenska Öresundskusten och i Helsingborg. Från den nervdallrande tiden kring Batteri Helsingborgs byggande till när den danska brigaden skeppades ut från Helsingborg till Helsingör i samband med krigsslutet.
När batteriet provsköt de fyra 15 cm pjäserna den 5 juni 1940 segnade två kor i närheten ner döda av tryckvåg och ljudknallar, fönsterrutor spräcktes, husväggar sprack, bottnen gick ur en silltunna...
Johan Andrée återger många intressanta tidsbilder. Som när Tysklands konsul i Helsingborg Ivar P:son Henning besökte det tyska marinfartyg som lade ut ett hemligt och neutralitetsstridigt ubåtsnät mellan Viken och Hornbaek. Eller när en svensk officer i mitten av 60-talet var på spionuppdrag i Danmark för att rekognoscera mål för kanonerna i Djuramåsa. Och då fiskaren Oskar Kristiansson med 19-åriga dottern Aina vid årorna i en eka 1942 räddar en nedskjuten kanadensisk pilot från att drunkna.
Under det kalla kriget byggdes kustförsvaret ut och Batteri Helsingborg moderniserades i olika etapper för att till sist skrotas på samma sätt som det svenska invasionsförsvaret när Sovjetunionen föll samman. Då var batteriet i Djuramåsa toppmodernt men trots allt militärt sett föråldrat. Det hade lätt slagits ut av moderna stridsmedel.
Det mesta som då var topphemligt är idag öppet. Mycket har räddats av beredskapsmuseet, annat är borta eller plomberat. Den mänskliga dimensionen i allt detta, de deltagandes upplevelser om hur det var, finns väl dokumenterad. Inte minst tack vare Johan Andrées bok.
