Vilseledande om mobilmaster
Bildmaterial
Den trådlösa teknikens utbyggnad har expanderat kraftigt de senaste tio åren.
DEBATT. Öppet brev till generaldirektörerna för statens strålskyddsinstitut och socialstyrelsen.
1998 beslutade riksdagen att införa miljöbalken i svensk lagstiftning. En grundpelare i miljöbalken, försiktighetsprincipen, är att åtgärder för att skydda människor och deras hälsa ska vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet kan medföra olägenheter. En annan är att kunskap ska gå före handling, med andra ord konsekvenserna för miljön av ett visst handlande ska klargöras i förväg. Enligt miljöbalken faller bevisbördan på den som bedriver en verksamhet, inte på den som drabbas av den.
Men när det gäller den trådlösa teknikens utbyggnad tillämpas inte ovanstående.
Denna utbyggnad har expanderat kraftigt de senaste tio åren. Enbart mellan år 2003 och 2007 fördubblades antalet basstationsantenner för mobiltelefoni. Inga givna tillstånd har föregåtts av en ingående objektiv analys av riskerna för folkhälsan och miljön.
Inför utbyggnaderna fanns ingen eller mycket bristfällig kunskap om effekter på människors hälsa av dygnet-runt-exponering från de nya digitala teknikerna. Dessvärre har myndigheterna, statens strålskyddsinstitut (SSI), vilselett beslutsfattare och allmänheten om osäkerheten och i stället hävdat att forskningen på hälsoeffekterna inför utbyggnaden skulle varit omfattande.
SSI införde år 2002 ett så kallat referensvärde för allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält. Råden baseras på tyska ICNIRP:s rekommendationer från 1998. Dessa referensvärden skyddar enbart mot omedelbara värmeeffekter och ger inget skydd mot långtidseffekter. ICNIRP skrev år 1998 att de ansåg forskningen om långtidseffekter, exempelvis för cancer, var för otillräcklig för att sätta gränsvärden. Trots det hänvisar de svenska myndigheterna till ICNIRP:s gränsvärde som grund för att strålningen från mobilbasantenner är ofarlig, eftersom strålningen ligger tusentals gånger under gränsvärdet. Förhållandet att en exponeringsnivå ligger under referensvärdet får dock inte åberopas för att inte tillämpa försiktighetsprincipen.
Detta gränsvärde är alldeles för högt och inte relevant när det gäller effekter av exponering för strålning från bland annat mobilbasantenner, som bevisligen sker dygnet runt under lång tid.
I augusti 2007 lade en grupp vetenskapsmän, The Bioinitiative Group, fram en rapport om forskningen på området. Juridisk expertis från europeiska miljöbyrån medverkade på så sätt att det säkerställdes att riskbedömningen presenterades i enlighet med EU:s riktlinjer för försiktighetsprincipens användning. Resultatet blev att rapporten redovisade flera allvarliga och välunderbyggda indikationer på hälsorisker vid exponering långt under gränsvärdet.
Människor som vittnar om hälsoproblem från den trådlösa teknikens strålning befinner sig dock i ett rättslöst tillstånd eftersom lagstiftningen, som ska vara en garant och utgöra ett skydd mot olägenheter av industriell verksamhet, inte tillämpas. Ansvaret för rättslösheten faller på SSI och socialstyrelsen, som båda hävdar att det inte finns skäl att anta olägenheter. Dessa uttalanden baseras inte på någon objektiv redovisning av den osäkerhet om långtidseffekterna som i själva verket föreligger, samtidigt som nu tillgängliga studier, som alla visar hälsorisker, negligeras. Inte heller redovisas andra forskares syn på riskbilden.
En öppen redovisning av kunskapsläget är viktig för rättssäkerheten. Beslutande myndigheter och domstolar förlitar sig på SSI:s och socialstyrelsens svepande och vilseledande uttalanden. Vi kräver därför nu att papperen offentligt läggs på bordet:
Vilka är studierna som påvisar att inga risker för hälsa eller miljö föreligger av dygnet-runt-exponering för strålning från mobilbasantenner under lång tid?
Mona Nilsson
journalist
Örjan Hallberg
civilingenjör Hallberg Independent Research
Kalle Hellberg
vd Maxicom AB
Olle Johansson
docent i neurovetenskap vid Karolinska institutet, Stockholm
