Sahlins balansgång
Oppositionsledaren letar efter formen.
HUVUDLEDARE. Mona Sahlin inte bara förstamajtalade i Göteborg. Hon hann både sitta i juryn för Chalmerskortegen på valborgsmässoafton och gå en runda på Liseberg.
Att sprida gracerna är nog så klokt för en oppositionsledare. I valet 2010 gäller det att inte enbart locka de redan trogna. För att bli en vinnare måste man också kunna attrahera de otrogna.
Hittills har Mona Sahlin och socialdemokraterna nöjt kunnat konstatera att opinionsstödet för partiet är stort med ett betryggande avstånd till regeringsalliansen. Men i går morse visade en Sifo-mätning att förtroendet för Mona Sahlin själv sjunker, och att Fredrik Reinfeldt petat henne från första platsen. Bättre start på arbetarnas högtidsdag hade nog Sahlin kunnat önska sig.
Eller så var ett rejält förstamajfirande precis vad hon behövde. I radions P1 beskrev hon själv hur hon inför 1 maj får "rysningar" och att "hjärtat bultar". En kick med andra ord.
Och det behöver hon. Hittills har det inte setts mycket av energi eller glöd i hennes dagliga gärning. Ibland har hon verkat nästa trött.
Mona Sahlin har legat ganska lågt sedan hon blev partiledare. Hon har varit ganska osynlig, och på frågor om detta hänvisat till förnyelsearbetet som pågår i partiet. S-oppositionens företrädare har lämnat pliktskyldiga och förutsägbara invändningar mot olika regeringsutspel. Men inte mycket mer.
Kanske har taktiken varit att inte agera alltför mycket så länge opinionssiffrorna varit goda. Den som inte gör något riskerar ju inte heller att göra något fel.
På det viset blir politiken tråkig och utarmad, Talet om återställare har verkat märkligt i ett samhälle som ständigt utvecklas, och tittar framåt. Klädsamt nog använde inte Sahlin återställarbegreppet igår.
I förstamajtalet var Mona Sahlin något mer visionär än tidigare. Hon talade om att söka nya svar, och nya lösningar. Det tyder på viss insiktsfullhet. Sahlin idkade alltså självkritik, men försvarade också partiets rätt att ta tid på sig för att skapa ett nytt program, som kommer att antas på kongressen nästa år. Men att både avvakta och vara offensiv går knappast ihop. Det är tvärtom en svår balansgång.
Mona Sahlin värnar välfärdsbygget, och poängterade att det inte enbart omfattar arbetets söner, utan även om dess döttrar. Men inte heller Sahlin yttrade sig specifikt om den vårdkonflikt som just nu pågår i landet. Det var bra konstigt. Ska alla med, eller?
