Väljarna har rätt till besked
Oppositionen måste svara på kärnfrågan; vad göra om man får makten?
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. När DN berättade om att de borgerliga partiledarna träffades varje torsdagsmorgon till ett "inre kabinett" väckte det en del uppseende. Så smart! Här slår man sig alltså ner och diskuterar det olika medarbetare i regeringskansliet inte kunnat komma överens om!
Den som vill reflektera kan ju alltid säga; hur skulle det annars gå till i en koalitionsregering?
Men självklart är det här intressant eftersom det säger en hel del om hur makt utövas och inflytande delas. Utåt sett är Fredrik Reinfeldt statsminister och hans parti tyngden i vågskålen. Men när ledarna träffas på torsdagsmorgnarna kan lätt situationen 3-1 uppstå. De små har ett behov av att visa den stora att utan dem går det inte.
Även oppositionen närmar sig försiktigt frågan om hur samarbetet ska utformas om man kommer till makten 2010. Miljöpartiet och vänsterpartiet ser framför sig en modell med tre jämställda parter som diskuterar sig fram till lösningar. Det skulle i så fall kräva ett historiskt trendbrott för socialdemokraterna. Man inser att man måste förhandla men när detta är gjort vill man helst köra loppet själv. Idealet är alltså den socialdemokratiska minoritetsregeringen som vilar på stödpartier. Lika självklart är att miljöpartiet och vänsterpartiet inte kommer att tillåta detta.
Vänsterledaren Lars Ohly hoppas på att det nu blir nya tider sedan Mona Sahlin tagit över från Göran Persson. Men det är inte så enkelt som att det här är en personfråga. Hur kompromissar sig socialdemokraterna samman med ett parti som lovar 100 000 nya offentliga tjänster och mer därtill som är ofinansierat?
Lars Ohlys taktik är att de tre ska köra sina unika valrörelser och sedan, efter en valseger, skriva ihop sig i en regeringsförklaring. Denna förklaring blir sedan riktmärket för hur olika sakfrågor ska lösas. Förhoppningsvis kommer inte väljarna att köpa detta. Oppositionen måste naturligtvis före valet avkrävas besked på hur man tänker hantera centrala sakfrågor som skatter, nivåer i olika trygghetssystem, vårdens innehåll och organisation, skolans olika stridsfrågor, EU, försvaret, säkerhetspolitiken, Nato...
Den mest realistiska synen på allt detta har idag miljöpartiet som gång på gång framhållit att väljarna måste få ta ställning till oppositionens gemensamma politik. Lars Ohly vill det inte för att han hoppas kunna röstmaximera på egen hand och därmed få en så stark förhandlingsposition mot de två andra som möjligt. Mona Sahlin tvekar självfallet för att hon inser att socialdemokraterna skulle få stå för linjer i en rad frågor som man inte vill stå för.
Det finns ingen anledning för alliansen (och väljarna!) att befria oppositionen från att närma sig den björnsax som samarbetspolitiken vilar i. Vad socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet vill var för sig kommer vi att få veta. Men det överskuggas totalt av vad man kan och vill åstadkomma tillsammans!
