Sparande tvingar fram samverkan
Militärt samarbete mellan Sverige och Danmark är idag inte kontroversiellt.
Bildmaterial
En svensk stridsvagn vid Öresundsbron, ett gemensamt dansk-svenskt försvarsobjekt.
HUVUDLEDARE. På 1940-talet satsade Sverige mycket prestige i att ta ledningen i ett nordiskt försvarssamarbete. Det sprack, inte minst på grund av att en stark norsk opinion drog mot Nato. Danmark följde efter och Sverige odlade sin neutralitet.
Idag aktualiseras ett försvarssamarbete igen. Knapphetens kalla stjärna förenar länder som annars har svårt att komma till skott i konkreta frågor. Diskussionerna med Norge om ett försvarssamarbete är redan långt gångna. Och igår berättade Sydsvenskan om motsvarande planer på en dansk-svensk samverkan. Det handlar då en om en gemensam sjö- och luftövervakning kring Skåne, Bornholm, Själland och Halland. Flyg och fartyg ska patrullera Öresund, Kattegatt och Skagerack. Danska pansarsoldater kan utbildas vid P 7 på Revingehed och svenska officerare kommenderas till danska försvarsskolor. Och så vidare.
Blir det något av allt detta? Ja, troligen. Incitamenten att spara är så starka. Alternativet till att samarbeta är att slopa delar i försvarssystemen. Var för sig blir det så svagt och så spretigt att det inte går att åstadkomma en försvarsmässig helhet.
Norges och Danmarks Nato-tillhörighet är inget avgörande hinder. Sverige är bakvägen på väg in i Nato och politikerna kommer att vara noga med att (åtminstone inledningsvis) hävda att det handlar om ett fredstida samarbete, ingen gemensam planering för krig.
Diskussionen med Danmark skär på ett intressant sätt in i den försvarspolitiska debatten. Ska vi samarbeta militärt krävs en svensk militär närvaro i Sydsverige. Det kan rädda kvar flygflottiljen i Kallinge, pansarregementet i Revinge och marina förband i Karlskrona och kanske Malmö.
Men Sverige får se upp i de känsliga förhandlingar som kommer. Den svenska regeringen, det svenska försvaret och den svenska industrin vill sälja Jas Gripen till Norge och Danmark. Ett gemensamt flygsystem för de tre länderna skulle naturligtvis vara effektivt. Men här kan Sverige lätt beskyllas för att blanda ihop försvarspolitik med egna ekonomiska intressen. Norge och Danmark kommer aldrig att låta Sverige diktera villkoren för en samverkan. Läget jämfört med 1940-talet är ett helt annat. Sveriges styrkeposition var den gången påtaglig efter att Danmark och Norge utarmats av kriget.
Det finns inga säkerhetspolitiska betänkligheter mot de planer som nu tar allt fastare form. Danmark, Sverige, Norge och Finland hotar ingen. Från rysk sida kan det dessutom ses som en poäng att Nato tonas ner i det nordiska försvarssamarbetet.
Att samverka om ett försvar tillhör det svåraste som finns i relationer mellan länder. Lyckas det kommer fler initiativ att tas på andra områden, vilket bara kan välkomnas.
