Ny syn på privat och offentligt
Bildmaterial
Mona Sahlin leder en rörelse som inte är bra på att ompröva. Gamla värderingar blir frånåkta av såväl samhällsutveckling som den enskildes prioriteringar.
KRÖNIKA. I veckan presenterade socialdemokraterna sin nya bostadspolitik. En av huvudpunkterna är att det slås fast att det är positivt att äga sin bostad.
Den som vill vara ironisk säger; God morgon! Välkommen till verkligheten efter alla dessa år!
Ägandet och valfriheten är grundläggande mänskliga kvaliteter. Här har socialdemokraterna hamnat såväl rätt som fel beroende på samhällsutvecklingens olika faser. Finns inte förutsättningar för ägande, till exempel på bostadsmarknaden, är naturligtvis hyresrätten något centralt. Och när svensk offentlig sjukvård byggdes upp var det självklart fokus på en lösning och inte på möjligheterna att välja mellan flera.
Allmännyttans hyresrätt och landstingens och kommunernas vård blev dagordningen för politiker och medborgare i decennium efter decennium. Och detta gällde inte enbart inom socialdemokratin.
Vad som bröt denna utveckling var naturligtvis att det gamla klassamhället omfördelades. En stor medelklass efterfrågade mer. Att kunna äga sin bostad till exempel. Eller att inte vara hänvisad till ett vårdalternativ, där köerna ökade.
För socialdemokratin var detta smärtsamt. Och det på olika plan. Ledande socialdemokrater fick allt svårare att leva efter trossatserna. Till exempel att det inte var bra att tjäna pengar på sin bostad.
Det är ganska fantastiskt att man dröjt fram till 2008 med att ideologiskt kunna uttala att det är positivt att äga sin bostad.
–Det är väl så att vi socialdemokrater inte har diskuterat det i tillräckligt stor utsträckning. Vi tror att många människor någon gång under sitt liv vill äga sitt boende, konstaterade Carina Moberg, som leder socialdemokraternas bostadspolitiska arbetsgrupp
I stället för att hänvisa till hyresrätten vill partier nu underlätta för människor att köpa sig en bostad. Exakt hur det ska gå till är ännu oklart men en möjlighet är att gå vidare på regeringens kreditgarantier och göra dem än mer generösa.
Men helt släpper inte partiet sitt fokus på hyresrätterna. Man vill återinföra ett investeringsbidrag för byggande av hyresrätter.
Vidgar man perspektivet från bostadspolitiken till politiken i allmänhet är det uppenbart att socialdemokraterna försöker finna en ny balanspunkt i synen på privat, offentligt, kollektivet och individen.
Partiet har inte utan skäl beskyllts för att mer se till systemen än till människorna. Tanken kring den offentliga vården var huvudsaken. Ambitionen med det skolsystem som växte fram under 70- och 80-talen likaså. Den goda viljan saknades inte. Men däremot viljan att se att opinioner och samhällsutveckling med tiden gick åt ett annat håll. Socialdemokraterna fick försvara de så kallade systemfelen medan de borgerliga kritiserade dem.
Inför valet 2010 kommer vi att få se en socialdemokrati som intresserar sig mer för den enskildes behov, krav och längtan. Därmed närmar man sig den borgerliga planhalvan. Precis som borgerligheten närmat sig socialdemokratin i synen på högskattesamhället för att inte säga det starka samhället. Lite tillspetsat kan man säga att när borgerligheten blivit mindre marknadsliberal har socialdemokratin blivit mer marknadsanpassad.
Inom alliansen har man kunnat tänka friare sedan man lagt viss distans till organisationer som Svenskt näringsliv. På samma sätt behöver socialdemokratiska politiker en frigörelse från LO, hyresgästförening och andra påtryckningsgrupper.
Det kan inte vara rimligt att det i ett parti utbryter sådana konvulsioner under så lång tid som debatten om så kallade hushållsnära tjänster utlöste. På samma sätt har det tagit otillständigt lång tid att finna en ny orientering i skolpolitiken.
Mona Sahlin och det politiska ledarskapet har inte råd med att vänta ut partiet i fråga efter fråga. När Carina Moberg säger att man inom socialdemokratin inte diskuterat bostadsägandet tillräckligt, tar hon till ett nödargument. Viljan att ompröva har saknats trots att det var uppenbart att en stor del av medlemmarna och ledarskapet just prioriterade att äga en bostad. Och dessutom gärna såg en tillväxt av bostadskapitalet.
Socialdemokraterna formar en ny skolpolitik och en ny bostadspolitik. När det gäller vården har Mona Sahlin sagt att olika ägarformer kan finnas och att kvaliteten är det centrala. Allt är delar i partiets utveckling och som är bra för Sverige och minskar de politiska motsättningarna. Men vad med entusiasmen för allt det här? Det är något av "härmed är jag nödd och tvungen" över det hela. Hur var det Olof Palme sa? Jo, politik är att vilja. Tiden är kommen för Mona Sahlin att visa sin vilja. Entusiasmen i ett lyssnande ledarskap kan, som vi periodvis sett hos Fredrik Reinfeldt, lätt utebli. Och det noterar väljarna.
