Allians av självplågare
Satsningen på FRA-lagen är ett politiskt mysterium.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. Propositionen ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet” har, trots den föga upphetsande titeln, väckt många intrikata frågor. Sedan när, till exempel, är den grundläggande principen att spaning och misstanke inte har med varandra att göra? Vilka är de yttre hot som motiverar de långtgående integritetskränkningar lagen möjliggör, och på vilket sätt är den massiva informationsinhämtningen ett effektivt sätt att avvärja dem?
Men också hanteringen av FRA-lagen väcker frågor. Någon entusiasm för lagen har inte kunnat skönjas bland dess förespråkare; varför regeringen väljer att satsa sitt redan kraftigt minskade politiska kapital på just detta projekt framstår därför som gåtfullt. Lika gåtfull är den energi som läggs på att stävja fritänkande bland riksdagsledamöter – principen tycks vara att individens frihet är utmärkt utom när den utövas. ”Det är ju inte så att vi röstar hur vi vill i folkpartiet”, som folkpartiets gruppledare Johan Pehrson har sagt.
Gårdagens debatt i kammaren gav inga svar heller på dessa frågor. De borgerliga riksdagsledamöter som vågade sig på att argumentera för den nya signalspaningslagen gjorde ett närmast pliktskyldigt intryck. Argumenteringen lyckades inte bara vara svävande och teknisk samtidigt; den drogs med säregna inre motsägelser, vilket motståndarna inte var långsamma att påpeka. Hur kan det komma sig att hotet mot Sverige förminskas när det relateras till försvarsanslagen, men plötsligen växer när FRA-lagen ska motiveras?
Den stora gåtan – hur alliansen överhuvudtaget har lyckats manövrera sig in i denna situation – är fortsatt olöst. Den taktiska finessen i att ett år efter att ett tidigare försök med signalspaningslagen komma tillbaka med ett snarlikt förslag är antingen väldigt subtil eller obefintlig. Hur man lyckades axla bördan av ett gammalt socialdemokratiskt lagförslag utan att ens kunna dela den med socialdemokraterna är ett mysterium. Och att utgången av det hela kom att hänga på enskilda, skeptiska riksdagsledamöters ställningstaganden tyder antingen på abnorm riskbenägenhet eller på stor nonchalans i förberedelserna.
Ordet ”ansvar” återkom ofta i argumentationen för FRA-lagen. På självplågarvis hävdade borgerliga företrädare att de förvisso inte direkt gillade lagen, men att den var en nödvändig följd av ansvaret för rikets säkerhet. Hade denna rikets säkerhet någon gång blivit definierad, och hade det varit en genomgående linje i alliansens politik att prioritera den framför exempelvis ekonomin, hade en sådan argumentation möjligen övertygat. Nu verkade det snarare som att det är FRA-lagens säkerhet som till varje pris måste skyddas – vilket i sig tyder på avsaknad av proportionskänsla.
Hur denna lika heroiska som förfelade försvarsinsats har lyckats visar sig i dagens omröstning.
