Marginalernas parti
Kristdemokraterna väntar fortfarande på lyftet.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. Som alla fotbollsexperter numera vet är anfall nyckeln till framgång i fotboll – se bara på årets EM! Göran Hägglund, kristdemokratisk partiledare och fotbollsentusiast, var dock inne på detta spår för flera år sedan. I sitt första tal som partiledare, vid det extrainsatta rikstinget 2004, hade han ett grundläggande budskap: ”Vi kan inte gå tillbaka om vi vill ha inflytande över vårt lands utveckling. Vi måste gå framåt.” Eller, mer kärnfullt: Vi måste våga utmana.
Men till skillnad från den ryske förbundskaptenen Guus Hiddink har Hägglund inte fått ordning på anfallsspelet – bollinnehavet är inte mycket större än det var 2004. Däremot har satsningen på att flytta upp spelet i banan lett till det bekanta dilemmat att försvaret har öppnats upp, där en mer defensiv hållning hade bidragit till ett mer kompakt och svårgenomträngligt parti.
Under kristdemokraternas riksting, som inleddes i Norrköping i går, finns all anledning att fundera över det rådande läget. Att sparka coachen är, till skillnad från i det svenska landslaget, inte aktuellt – möjligen därför att ingen i kristdemokraterna intalade sig att guldmedaljerna var inom räckhåll.
Men att spelet har stora brister är uppenbart: avståndet mellan lagdelarna har ökat och den stora offensiven har ersatts av ganska oinspirerade soloräder. Sammanhållningen i truppen lämnar också en del i övrigt att önska – inför rikstinget har ungdomsförbundet kommit ihop sig med både partiledningen och kvinnoförbundet. Då var detta ändå en specialitet: i sitt tal 2004 sa Hägglund att ”det som gjort det här partiet starkt är en enastående sammanhållning och en fungerande arbetsgemenskap”.
Hur kunde det bli så här? En förklaring är att motgång föder motgång; frustrationen ökar i samma takt som prestationen minskar. En annan förklaring är att de verkliga matchvinnarna saknas – de som gör det oväntade, hittar nya ytor att löpa på och lurar upp motståndarna på läktaren. En tredje är att den verkliga gnistan och aggressiviteten saknas: kristdemokraternas traditionella mjuka frågor drivs på ett traditionellt mjukt sätt, och de frågor som drivs med lite mer geist, främst fastighetsskatten och bensinskatten, har ingen självklar koppling till den övergripande idén.
Men som inom fotbollen spelar också inom politiken tillfälligheterna en avgörande roll – och de har inte hjälpt kristdemokraterna på traven. Som högerforwarden Christophe Lallet i Hägglunds favoritlag Degerfors sa efter en mållös match nyligen: ”Det är frustrerande när det blir så här. Vi skapar lägen men ändå går inte bollen in. Marginalerna var inte på vår sida.”
Som valet 1998 visade kan dock måltorka snabbt och till synes oförklarligt vändas i motsatsen. Det parti som nu går in i andra halvlek är hänvisat till att leva på detta hopp.
