Idé med oförtjänt gott rykte
INBLICK. ”Vi räknade ner år, månader, veckor och dagar”, berättade den tyske socialdemokratiske profilen Egon Bahr nyligen i en intervju med tidningen Stern. Vad det handlade om var inte någon fängelsevistelse, utan tillvaron i en stor koalition. Bahr tillhörde den första stora koalitionen av socialdemokrater och kristdemokrater 1966–1969; han beskrev den föga diplomatiskt som den ”stora bördan”.
I den andra stora koalitionen, den som kom på plats 2005, låter det likadant. I en intervju i veckans Die Zeit säger den kristdemokratiske inrikesministern Wolfgang Schäuble att en stor koalition ”alltid producerar stor trötthet”, och att ”efter denna mandatperiod måste den stora koalitionen få ett slut”. Socialdemokraterna delar denna uppfattning: när finansministern Peer Steinbrück nyligen talade för fortsatt stor koalition fick han rejält med kritik. Partichefen i Schleswig-Holstein, Ralf Stegner, säger till tidningen Die Welt att Steinbrücks idé ”inte förmår motivera kärnväljarna”.
Svenska vänner av stora koalitioner gör väl i att notera dessa komplikationer. Stora koalitioner har teoretiskt sett stora fördelar – långsiktighet, effektivitet och ansvarsfullhet brukar framhävas som de viktigaste. Senast igår förespråkade Dagens Industri samarbete mellan moderaterna och socialdemokraterna om sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen 2010. ”Sverigedemokraternas hotande intåg i politiken”, skrev man, ”tydliggör behovet av breda uppgörelser.”
Förslaget bygger inte bara på en lite underlig uppfattning om demokrati – att det skulle vara legitimt att manövrera så att en grupp väljares röster blir betydelselösa. Det bygger också på överskattning av vad stora koalitioner kan åstadkomma. ”Man behöver ingen stor koalition för att lösa stora problem”, säger Schäuble. ”Om det vore så skulle det innebära att demokratin i normalfall bara duger för att lösa små problem. Men demokratin duger också för ganska stora problem.”
Under tiden finns det många problem som stora koalitioner inte alls kommer åt. Innan den tillträdde omgärdades den stora tyska koalitionen av farhågor om politiskt stillestånd; dessa dystra utsikter har i stort sett blivit verklighet. En enorm energi har gått åt för att överhuvudtaget hålla koalitionen samman: i frågor som säkerhet, arbetsmarknad och miljö har det funnits betydande skillnader mellan partierna. Att det ur dessa konflikter skulle ha uppstått något framåtsyftande och radikalt hade varit osannolikt – och så har det heller inte inträffat.
En annan missriktad förhoppning på stora koalitioner är att parlamenten blir lättare att hantera. Motsatsen kan lika gärna eller snarare bli fallet: just eftersom det röstmässiga överläget är större än vanligt skapas utrymmen för inre strider i partierna. FRA-lagen kunde röstas igenom med hjälp av riksdagsledamöternas lojalitet och naturliga rädsla för att fälla regeringen; i ett läge där marginalerna var större hade sannolikt kritiska moderater gjort sina röster hörda.
Mest allvarligt är att teorin om den stora koalitionens förträfflighet bortser från tillståndet av permanent valkampanj. De inåtriktade samarbetsansträngningarna måste pågå parallellt med utåtriktade konfliktansträngningar – utan fiender och hotbilder går inget politiskt parti att mobilisera. I Tyskland har både kristdemokrater och socialdemokrater varit missnöjda med koalitionsregeringens arbete, och i syfte att hantera detta missnöje har partiledningarna tvingats i opposition mot kamraterna i regeringen.
Om sverigedemokraternas eventuella intåg i riksdagen får framkalla en sådan situation i Sverige har de sannerligen fått alltför stort inflytande.
