Mer än grässtrån och sandkorn
Bildmaterial
Wilhelm Agrell.
INBLICK. Något oväntat har signalspaning varit det nav kring vilket sommarens politiska debatt har kretsat – oväntat, eftersom avlyssning, lägesbestämning och identifiering av radio- eller radarsignaler eller annan elektromagnetisk strålning normalt sysselsätter en mycket liten grupp. Därför var det kanske inte så konstigt att, som moderaten Karin Enström sa i riksdagens debatt 17 juni, "debatten om lagen om signalspaning har innehållit många överdrifter och en hel del osanningar".
Vill man få lite perspektiv på signalspaningsfrågorna, och på underrättelsefrågor i allmänhet, kan man med fördel läsa Wilhelm Agrells nyutkomna Maskerad front: Kalla krigets underrättelsehistoria (Historiska media). Det handlar inte, som man hade kunnat tro, om storspioner eller landsförrädare – i alla fall inte huvudsakligen. Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, framhäver snarare "mer anonyma delar av underrättelsesystemen" som "spelade en långt mer avgörande säkerhetspolitisk roll, ofta helt utanför det mediala rampljuset".
Denna anonyma verksamhet, av vilken signalspaningen var en del, spelade enligt Agrell en betydande roll inte bara i underrättelsehistorien. Kalla krigets förlopp byggde på kontrahenternas uppfattning om motståndarens styrka och avsikter, och denna uppfattning – även om den ibland också präglades av fördomar eller rädsla – byggde på material från underrättelseverksamheten. Ändå framstår det ofta i historieskrivningen som om denna verksamhet antingen inte fanns eller inte spelade någon roll.
Detta förbiseende var förvisso ingen nyhet: Winston Churchill lyckades skriva sitt massiva verk om andra världskriget utan att nämna sin viktigaste kanal för information om fienden – den brittiska signalspaningen.
Inte heller var förbiseendet någon slump. I underrättelseverksamhetens natur ligger att de som känner till den inte kan yttra sig om den – att tala om vad man vet och kan vore ett präktigt självmål. Samma problem har för övrigt FRA-direktören och förespråkarna för FRA-lagen i sin argumentation: att tala om vad den exakta nyttan är vore det samma som att se till att just denna nytta upphörde.
Att Agrell tonar ner det spektakulära spionerandets betydelse innebär inte att den mänskliga faktorns betydelse nedvärderas. Ett genomgående, om än indirekt, tema hos Agrell är tvärtom underrättelseverksamhetens avhängighet av politiken – dels allmänna politiska strömningar, dels interna organisationsstridigheter. Och all information måste dessutom tolkas av människor: "Precis information om varje grässtrå och sandkorn kunde inte besvara frågor om sociala och ideologiska rörelser, om regimers legitimitet och karismatiska ledares attraktionskraft."
