Bygget långt ifrån färdigt
Många utmaningar väntar folkpartiet i höst och 2010.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. Nu börjar den vår de svaga kallar höst, åtminstone i politikens värld. Med folkpartiledaren Jan Björklunds tal i Marstrand i går kan den politiska höstsäsongen anses inledd – och det är en säsong som inte minst för Björklund själv kommer att innehålla betydande utmaningar.
En av dessa utmaningar är, naturligtvis, FRA-lagen. Det fanns förvisso motståndare i centerpartiet, men de – om än under tårar och tandagnisslan – röstade i slutänden för förslaget. Inom folkpartiet gick det till på motsatt sätt: Först röstades förslaget igenom, sedan dök kritikerna upp. Fyra folkpartistiska riksdagsledamöter uppmanade i en debattartikel den 14 juli riksdagen att backa i FRA-frågan.
Om de finner backandet otillräckligt och röstar ner tilläggspropositionen i höst är regeringskrisen ett faktum – en kris som också vore ett underbetyg åt Björklunds partiledarskap. (Önskemålet från 2006 års valanalys kan däremot sägas ha gått i uppfyllelse: ”Folkpartiet får gärna vara både brokigt och bråkigt, bara inte tråkigt.”)
Men Björklund har också andra delikata frågor framför sig. I sitt tal i går kungjorde han att folkpartiet prioriterar en stor forskningssatsning i de kommande budgetförhandlingarna, mot bakgrund av att de statliga anslagen till forskningen har stagnerat sedan mitten av 1990-talet. Denna stagnation leder, enligt Björklund, till forskningsflykt, företagsflykt och allehanda ekonomiskt elände.
Samtidigt kräver Björklund och folkpartiet en storsatsning på infrastruktur i Göteborg redan i höstens budget. En ny förbindelse över Göta älv och motorväg hela sträckan till Stockholm är två av Björklunds förslag – men han vill inte i Göteborgs-Posten spekulera i sina möjligheter att få gehör för dem.
Det är nog klokt – för som både kulturminister och försvarsminister har fått erfara är det i denna regering ytterst finansministern som avgör vad som är rimligt och lämpligt. Och att övertala en finansminister som inte bara är snål med reformutrymmet utan också satsar på att ”få fart på ekonomin” om broar och forskning är sannolikt inte det lättaste.
En tredje utmaning är den opinionsmässiga. I SCB:s stora partisympatiundersökning i maj sa sig 6,8 procent av de tillfrågade ämna rösta på folkpartiet – i och för sitt inte ett uselt resultat, men samtidigt inte heller briljant i jämförelse med de 7,54 procent av rösterna som partiet fick i valet 2006. Väntan på Björklundeffekten har, tycks det, varit förgäves.
Anledningarna till detta är rimligen väl kända för folkpartisterna, eftersom de finns angivna i partiets senaste valanalys. Moderaterna har lagt sig närmare mitten, fått större gehör för sina hjärtefrågor – inte minst sysselsättningen – och tjänat på den nuvarande uppdelningen i regeringsalternativ. Folkpartiets profilering i skolfrågan har förvisso blivit uppskattad, men hur viktig frågan än är kan inte programmet inskränkas till denna enda punkt – i synnerhet inte när folkpartiets position (”att ställa krav är att bry sig”) har upprepats till leda.
Den kanske största utmaningen i höst och under resten av mandatperioden blir därför breddningen: Allt är inte skol- och integrationspolitik. Björklunds utspel om infrastrukturen kan ses som ett försök i denna riktning. Men, som partiets analys av valet 2006 slog fast: ”Ingen blir trovärdig med flyktiga utspel som inte följs upp. Det tar tid att bygga upp trovärdighet i en viss sakfråga, men det går desto snabbare att tappa trovärdighet om man börjar slarva.”
Det återstår att se om partiet följer sina egna goda råd – för i valet 2010, där åtminstone fem partier verkar vilja placera sig i mitten, kommer flyktiga utspel och snabba opinionsvinster att vara ständigt närvarande frestelser.
